Först kände jag knappt igen honom. Han stod framför ingången till en bar där jag bestämt träff med tjejerna. Det var inte förrän jag var riktigt nära och hans ansikte brast ut i ett leende, som jag förstod vem det var.

Det hade gått lite mer än fem år sedan vi sist sågs. Han hade samma frisyr, samma kroppsform och samma hållning. Men något hade ändrats i hans ansikte. Exakt vad kunde jag inte sätta fingret på, men jag såg tydligt att dessa fem år hade hunnit sätta sina spår. Vi hälsade glatt och de första minuterna i samtalet ägnades åt att skämta om vem av oss som varit dålig på att höra av sig. Jag fylldes av en glädje som enbart kan kännas när man slås av nostalgiska känslor. Bara hans skratt tog mig tillbaka flera år och plötsligt var jag fjortonåriga Evyn på fritidsgården i Vällingby. Det fanns så mycket minnen som svävade runt mellan oss. Vi båda kände det men det var också tydligt att ingen av oss vågade ta upp något. Oftast när man träffar gamla vänner så är det nästan en självklarhet att man glider in på att prata om den gamla goda tiden. Men hos oss fanns det en rädsla kring en specifik händelse och ett specifikt minne vi inte ville ta i just nu. Minnet som också var vårt sista minne tillsammans. Det hade gått lite mer än fem år sen vi sist sågs den där fruktansvärda dagen i juli.

►LÄS MER: Evyn Redar: Jag skäms över hur jag låter henne styra mitt liv

Vi betade av standardfrågorna ganska fort. Vad har du gjort? Vad gör du idag? Vilka hänger du med nuförtiden? Och så vidare. Efter det stod vi tysta en kort stund och jag skulle precis ursäkta mig för att gå in och hälsa på tjejerna när han plötsligt sa: ”Han glömdes bort Evyn. De sa att de skulle förändra men de glömde honom”.

Jag tittade ner i marken helt tyst. Jag visste vad han pratade om men jag var tom på ord. ”Jag trodde han skulle vara den sista. Jag trodde det var slut. Men kolla bara, han blev en siffra i statistiken. De fucking glömde honom eller så bara sket de i honom”. Jag försökte försiktigt viska fram att vi i alla fall aldrig skulle glömma honom men jag hörde snabbt hur svagt det lät. Det var ju inte det han syftade på och det visste jag.

►LÄS MER: Evyn Redar: Arbetsgivare: Vill ni se förändring så får ni ta ert ansvar

Det hade gått lite mer än fem år sen vi båda stod, tillsammans med massa andra, bredvid en fotbollsplan och tvingades ta farväl av en vän vi förlorat till gatuvåldet. ”Må han vara den sista” hade någon sagt i ett hyllningstal. Ord som tyvärr förblev ett hopp och inte en sanning. Jag tittade på min vän som stod framför mig och sparkade lite försiktigt på en sten. Allt för ofta var det här en verklighet för personerna i mina områden. Och allt för ofta delas det på minnen av någon som längre inte finns bland oss, på grund av ett våld som verkar ha passerat resten av samhällets ögon. ”De glömde bort honom” hade han sagt och jag visste exakt vilka det var han syftade på. Ilskan i hans ord var inte riktad emot förövaren. Ilskan i hans ord handlade om de som satt på makten att förändra.

Sen jag började på Metro har jag hunnit skriva flera kolumner om gatuvåldet bland ungdomarna i våra utsatta områden, och sen jag skrev den sista har ett flertal till mist sina liv. Det här är barn vi pratar om. När ska politikerna vakna och börja se dem som det istället för siffror i statistiken.

+ Solange nysläppta album.

- Alla som tycker Kim Kardashian förtjänade att rånas eftersom hon är rik? Sjukt.