Jag var sex år gammal när jag skrev min första dikt. Det var en skoluppgift vi hade fått och jag minns väl hur stolt min mamma var. ”Min lilla fantastiska poet” sa hon när hon satte upp dikten på kylskåpet.

Jag fortsatte skriva länge efter det. Dikter, dagböcker, sagor eller bara nedklottrade tankar. Det enda de hade gemensamt var att alla texter handlade om kärlek. Jag fantiserade ofta om en diktsamling fylld med kärleksdikter skrivna av mig. Jag drömde om hur jag stod på en scen i en stor sal, fylld med massa människor i olika åldrar och läste ur min fina diktsamling. Alla skulle beröras. Vissa skulle till och med fälla tårar och jag skulle känna mig så mäktig som kunnat ta fram dessa känslor hos folk bara genom att skriva om mina egna. I dag hänger den drömmen fortfarande på kylskåpet hemma hos mamma och pappa, för vi pratar inte om kärlek där jag bor.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor. Inte för att vi inte vill utan mer för att vi inte kan eller får.

Den 7 oktober bombades en demonstration i Turkiet där över 100 personer miste livet. Demonstrationen var för fred och mänskliga rättigheter.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor.

Dagligen riskerar familjer att mista livet när de korsar Medelhavet i hopp om en chans till ett värdigt liv för sig och sina barn.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor.

I oktober sattes det eld på tretton framtida eller redan verksamma flyktingboenden.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor.

För cirka tre veckor sedan klev en man in på en skola i Trollhättan och mördade två personer på grund av deras icke-vita utseende, ett av offren var bara ett barn.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor.

Varje gång jag kliver in i mina föräldrars lägenhet så är nyheterna på högsta volym.

Vi pratar inte om kärlek där jag bor.

Inte för att vi inte vill utan mer för att vi inte kan eller får. 

Att aktivt jobba för mänskliga rättigheter är något som idag anses vara ett särintresse, precis som att skriva kärlekspoesi. Vissa tycker att det är kul med politik, andra inte. Aktivister hyllas och får massa uppmärksamhet på sociala medier för sitt engagemang och det är väl helt fantastiskt! Eller? Problemet ligger i att det egentligen inte är någon som har den orken och att det egentligen inte är någon som tycker att det är kul att föra kampen om allas rätt till värdiga liv. Det är ett måste.

Ann Heberlein, författaren till boken "En liten bok om ondska", skrev att förutsättningen för att ondska ska kunna regera är att omvärlden är tyst. När du väljer att inte använda din röst till att hjälpa andra så har du gjort ett medvetet val. Det är ditt särintresse att inte bry dig.

Så plocka nu ner dikten från kylskåpet och fortsätt skriv på den åt mig.

Inte för att jag själv inte vill, utan för att jag inte kan eller får.

Evyn Redar

Gästkolumnist