Jag såg en bild en gång, från en demonstration. Bilden föreställer en tuff äldre kvinna som sammanbitet håller upp en skylt där det står: ”I cannot believe I still have to protest this shit” – jag kan inte fatta att jag fortfarande måste protestera mot den här skiten. Jag har tänkt på det en del på sistone.

Ett exempel: En ny stor undersökning visar att en av sju danska män tycker det är okej att köpa sex från traffickingoffer. Ja, gott folk. En av sju danskar kan alltså – jag citerar – ”ikke se problemet” med att våldta kvinnor som har kidnappats och hålls som slavar. Jag vet inte ens vad jag ska säga.

Ett annat exempel: Polisen på Södermalm i Stockholm skrev i dagarna på internet att en typiskt svårutredd anmälan är: 

”’Jag måste blivit drogad på krogen i går’ 

’Vad hände?’ 

’Jag hånglade med en kille, jag brukar inte göra sådant…Nu är min pojkvän skitarg’”

Någon jämförde det med en person som skyller sin grova rattfylla på att hen måste ha blivit drogad.

”Också klassisk!”, svarade polisen. Från sitt officiella Twitter-konto. 

Det här är alltså polisens hållning: Om en kvinna kommer in på en polisstation och säger, lite trevande, att det hände konstiga saker i går kväll, jag undrar om jag blev drogad, då ska man inte automatiskt lita till henne utan förhålla sig skeptisk. Det är att jämföra med när någon åker dit för att ha kört stupfull och desperat hittar på ursäkter.

Ytterligare ett exempel: I helgen publicerade Expressen en krönika av Cecilia Hagen. Den handlar om de nytagna smygfoton som visar hur tv-kocken Nigella Lawson blir misshandlad av sin man på en restaurang i London. Nigella kommer från en fin familj, hon är översexig, och förresten gifte hon om sig bara ett par månader efter sin förste makes död. Visst ser hon livrädd ut på bilderna, visst gråter hon. Men kanske är det inte alls synd om henne. Kanske, föreslår Cecilia Hagen, tog hennes man helt enkelt stryptag på henne för att hon är ”en manipulativ satmara”?

”Jag tror att en glad feminist gör större nytta än en arg feminist”, sade jämställdhetsminister Maria Arnholm i en intervju med Svenska Dagbladet i dagarna. Jag tänker själv ofta, tja, kanske inte att man måste vara ”glad”, men att män och kvinnor håller i nycklarna till varandras frihet och att det därför är viktigt att försöka vara tålmodig, snäll, inte skrämma bort någon, vara konstruktiv. Att vi alla tjänar på det. Men den senaste tiden har jag börjat tänka: Varför ska jag ta ansvar för andras motvilja inför att erkänna kvinnors rätt att få vara människor? Vad har jag att vara glad över när vi inte ens kan komma överens om det mest grundläggande, som att kvinnors kroppar tillhör dem själva och inga andra, och att ingen får begå våld på dem? 

Det är som att vi aldrig kommer någonstans, som att vi rör oss i cirklar hela tiden. Jag kan inte fatta att jag fortfarande måste protestera mot den här skiten.

+ Busstrejken. Heja Stockholms bussförare! Självklart ska ni ha 45 minuters lunchrast och elva timmars sammanhängande ledighet 
per dygn.

– Yohio-hatet. Folk är arga på Yohio för att han i en intervju uttrycker sig nedlåtande om fans som inte kan stava. Men hur många har inte haft en pinsam elitistisk fas i tonåren? Låt honom läsa sin Nietzsche och ”sitta uppe på nätterna och skriva på en egen, än så länge hemlig fantasybok”. Leave Yohio alone!