Om man bortser från kostymerna och de eleganta datamodellerna bygger en stor del av finansmarknaden på samma basala ekonomiska kunskap som ficktjuvar har – blick nog att säga vem som har pengar och fingerfärdighet nog att lägga vantarna på dem. De letar inte efter ­företag som har potential eller stater som är välskötta, de smyger efter finansministrar och centralbankschefer och väntar på att de är oförsiktiga med plånböcker och handväskor.

Eurosystemets stora fel var tron att någon alltid skulle rädda de stater som gjorde bort sig. Grekland och Italien kunde lägga sina ekonomier i träda och ändå höja löner och utgifter: de lånade bara mer. De fem värsta krisländerna kunde lätt låna 750 miljarder euro av Europas banker – motsvarande tre Sverige. 

Det blev så mycket att EU nyligen beslutade att banker åtminstone borde stå för hälften av sina förluster på ­utlåningen till Grekland. Alltid något.

Ja, i själva verket alldeles för mycket tyckte lipsillskapitalisterna, som gnällde att de inte vill vara med och spela om de kan förlora något. Så när curlingföräldrarna Tyskland och Frankrike nu förbereder en ny EU-uppgörelse har de ett klart besked: Inga banker ska någonsin behöva stå för sina förluster på lån till eurostater. De ska kunna behålla vinsterna och skicka förlusterna till skattebetalarna. 

Staten och kapitalet skapade skuldkrisen när kapitalet lånade ut mer till stater som slösade bort det.

Nu vill Merkel och Sarkozy göra det ännu mer lönsamt att låna ut till stater. En kris som berodde på underförstådda ­garantier för huvudlös spekulation ska hanteras genom att hugga garantin i sten. Jo, de ska också införa budgetregler som ska hålla staterna tillbaka, men i varje kamp mellan paragrafer och penninghunger brukar den ­senare vinna.

Eurosystemet har ofta liknats vid Titanic, i full fart mot isberget. EU:s ledare har bestämt sig för att det ­aldrig får hända igen. Nästa gång ska isberget vara mycket större.