I helgen står jag inför mitt livs utmaning. Då går startskottet för en av Sveriges tuffaste tävlingar, Björkliden Arctic Mountain Marathon, BAMM. Det är en tvådagars fjällorientering för tvåmannalag med övernattning. Vi har fått välja på att springa tre, fem eller sju mil på fjället. Fågelvägen. Jag och min kompis Charlotte valde tre mil och tyckte vi kom lindrigt undan.

Men nu sitter jag här, med fjärilar i magen och undrar lite hur det här egentligen gick till.

Hur kommer det sig att jag, som för bara två år sedan hellre läste böcker och åt praliner i soffan, nu sitter med en tur-och-retur-resa till de svenska fjällen och är upphetsad som ett barn som ska få gå på tivoli? Hur gick jag från klumpeduns till militärtränad? Hur fick jag det kroppsliga självförtroendet att anmäla mig till en av Sveriges största utmaningar och tro att jag faktiskt ska klara av det. För det tror jag. Stenhårt.

Svaret ligger i ordet kamratskap. Det är nämligen viktigt vilka människor man omger sig med. Söker du dig till modiga människor och känner dig trygg med dem, kommer du också att bli modig, jag lovar. När man ser tillräckligt många träningskompisar klara av nästan vad som helst, när man ser deras vackra bilder från lopp över hela världen, när man lyssnar till deras berättelser om euforin, om utmaningarna, om de blå tånaglarna och silvertejpen de lagat skorna med – då vill man också prova! Det är en barnsligt härlig nyfikenhet på de egna begränsningarna som inte går att stoppa.

För det är något magiskt med bra grupptryck. Träningsglädje och mod smittar. Starkt pannben och jäklar anamma – det smittar också.

Jag kunde inte orientera. Men hur svårt kunde det vara?

Vi gick en rolig orienteringskurs hos Sundbybergs IK i Ursvik utanför Stockholm. Terrängen vi tränade i är väl egentligen så långt ifrån fjällen man kan komma. Men ändå, vi lärde oss att passa kartan och ta ut kompassriktningen. Resten hänger på en stark kamratskap och tjockt pannben – och i just det känner jag mig fullständigt trygg.

Halva jobbet är för övrigt redan avklarat. Bara att få tag i all viktig packning inför att klara sig i två dygn i ett nollgradigt, dimmigt fjällandskap har varit en utmaning. Jag börjar fatta vad Ola Skinnarmo snackar om när han håller på i åratal inför varje expedition. Nu har vi första förband, frystorkad mat, flera lager extrakläder, dubbskor, plastpåsar (det gäller att hålla fötterna torra), silvertejp, visselpipa, spritkök, vatten och astmasprayer i ryggsäcken.

Nu ska vi bara bära all packning från fjälltopp till fjälltopp också. I två dygn.

Några böcker har vi inte med oss men väl praliner. Ola Skinnarmo hade med sig 12 kilo choklad när han skulle till Nordpolen och vi vill inte vara sämre. Det finns många belöningar med att våga följa sina drömmar. Några kilo choklad som fjällproviant är bara en av dem. 

+ Fantastiskt om kroppen. Utställningen Body Worlds på Tom Tits Experiment i Södertälje är en fantastisk hyllning till världens mest sinnrika uppfinning: Våra kroppar. Se den och låt gärna barnen följa med! 

– Ni fattar inte. Somliga krönikörer kallar utställningen för en ”spekulativ freak show”. Har vi sett samma utställning?