Jag tog på mig mina glasögon innan jag gick dit, för studier visar att folk överdriver glasögonprydda personers IQ rejält. Då kunde jag smälta in bättre. Jag skulle nämligen förläsa för Mensa.  

Mensa. Bara namnet väcker mångas misstänksamhet. För det är en förening för de mest intelligenta. Bara om man på ett IQ-test får ett resultat bland de översta två procenten av befolkningen är man välkommen. Det känns obehagligt elitistiskt, och många jag nämnde mitt besök för var snabba att röja sina fördomar om mensanerna. De var nog kufar och nördar, eller fåfänga personer som ville stoltsera med sin intelligens. 

Men under mitt besök på Mensas årsmöte i Jönköping kom fördomarna på skam. Det var i själva verket en av de trevligaste och mest prestigelösa grupper jag har stött på. Kvällens mingel och galamiddag var som andra mingel och middagar, med den skillnaden att ingen pratade med mig om var de var på semestern eller om väder, sport eller bostadsaffärer. De talade om den finansiella krisen, om personlighetstyper, om de bästa romanerna, och om astrofysik.

Låter det ansträngt? Det var tvärtom. I stället för att leta minsta gemensamma nämnare med främlingar kände de sig fria att tala om det de tycker är viktigt, och de var vana vid att andra kunde hänga med och bidra med något eget. Det var faktiskt oerhört befriande.

Ingen hade behov att berätta om sig själv och om hur hög IQ de har. Och det är egentligen rätt logiskt. Om du vill skryta kan du välja en mer lättimponerad publik. Hos Mensa är inte den kognitiva förmågan ett utställningsobjekt, utan utgångspunkten för umgänget. Det är ett forum där intelligenta kan mötas, lära av varandra och känna sig hemma på ett sätt många av dem inte har gjort tidigare. 

Många vittnade om att de hatade att gå i skolan. Det är vanligt för särbegåvade, som måste anpassa sig till den övriga åldergruppens rytm. De får sällan stimulans och upplever ofta att de bestraffas för sin förmåga. Eftersom de för svåra resonemang upplevs de som konstiga, och då de blir uttråkade av enkla uppgifter kan de börja göra annat och störa. Vissa särbegåvade försöker underprestera för att passa in. Många blir ensamma.

Jag var nominerad till Mensapriset för min bok om hur hjärnan fungerar. Jag vann inte, och det var rättvist. Vann gjorde nämligen psykologen Anita Kullander, för ett fantastiskt arbete med särskilt begåvade barn. I ett starkt tacktal slog hon fast att det hon gör egentligen är ett uttryck för egoism – det är inte en uppoffring att hjälpa, utan den största tänkbara glädje. Den påtagligt rörda psykologen berättade att varje gång hon bidrar till att ett ensamt barn finner förebilder eller får utlopp för sin begåvning, då gråter hon av lycka.