LISA MAGNUSSON: När jag bodde i Paris brukade min bästa vän och jag sitta nere vid floden Seine om somrarna. Äta grillad kyckling, dricka vin. Det var alltid fullt av folk nere vid vattenkanten och nästan varenda gång var det någon alkoskränig ung kille som skulle ge sig på att hoppa i och simma över till andra sidan.

De ville väl visa sina polare hur tuffa och modiga de är, antar jag. Och förmodligen impa på olika tjejer, trots att jag aldrig någonsin såg någon tjej heja på dem när de ville ned i vattnet, de stod tvärtom och skrek åt dem att låta bli. Jag var också arg, sade att en vacker dag händer det en olycka.

Seines underströmmar är starka, avståndet till andra sidan flodbanken längre än det ser ut. De brukade få kämpa, tonårsvalparna, alldeles darriga var de när de kravlade sig upp. En dag när inte jag var med såg min vän en av de där unga killarna försvinna ned under ytan. Bara sådär. Ena ögonblicket var han där, nästa inte.

Killens polare började skrika, någon av dem ville hoppa i efter honom, någon annan ringde efter hjälp. Räddningstjänsten kom, och dykare. De gick ned efter honom, men det måste ha varit svårt att hitta i det grumliga flodvattnet, tiden gick och blev försent.

Ni vet hur det är på film. Det är som en helt egen värld där folk ständigt vaknar färdigsminkade, där varenda lås enkelt kan dyrkas upp med typ ett gem. Och den som drunknar kommer alltid vifta och skrika – den föreställningen har ätit sig in i vårt undermedvetna.

I verkligheten är dock drunkningsdödens främsta tecken att den sker plötsligt, stilla och tyst. Det är förstås bara logiskt: Innan katastrofen är ett faktum kanske man kan göra väsen av sig, påkalla uppmärksamhet. Men om man kämpar för att hålla huvudet över ytan och har munnen full av vatten är det svårt att plaska och ropa på hjälp.

Drunkningsolyckorna har ökat på senare tid. Förra året var det värsta på tolv år, enligt Svenska Livräddningssällskapet. 137 personer omkom, de allra flesta just i juli och oftast i mindre sjöar och vattendrag. Merparten av de döda var män, hälften hade druckit alkohol.

I den där statistiken bor en hel berättelse om människor som är sommarlediga och vill fånga varje liten gnutta. Kanske ett sista nattadopp innan vi smålulliga går och lägger oss? I den här viken har vi badat så många gånger, där vågar vi simma längre ut än vi någonsin gjort förr. Eller så är det någon tonårskille som vill vara cool.

Jag förstår ju att det inte spelar någon roll vad jag säger. Folk kommer drunkna ändå, kanske till och med någon som läser det här. Men snälla: Ha flytväst och sitt ned i båten. Simma inte för långt ut, och aldrig under bryggor. Håll uppsikt över barn, även där det är grunt. Det spelar ingen roll hur duktig simmare du är eller hur väl du kan vattnet. Tvärtom. Döden bor många gånger i just denna känsla av odödlighet.