I snart tio års tid har jag hållit ett första maj-tal i Ängsholns folkpark i Gagnef, stående på en scen i en danspaviljong. Före mig och efter mig brukar olika artister uppträda, exempelvis den oförliknelige Järna-Elvis som sjunger Elvislåtar på Järnamål (där King Creole i stället blir en låt om Nisse Åhl, bensinmacksföreståndare) eller medlemmar ur Björborevyn drar några nummer. Några hundra meter bort, nerför älvbranten, flyter Österdalälven stilla för att snart förena sig med Västerdalälven. Det är en vacker trakt.

Men första maj på landsbygden innebär sällan att man tågar omkring särskilt mycket eftersom det inte finns några stadsgator att trampa fram på. Här är det stora
björkar i stället för hus och torg. Ändå brukar det komma rätt mycket folk och stämningen är avspänd och mitt tal är heller inte så förbannat långt. Till slut brukar jag efter förmåga försöka leda allsången av Internationalen. Förra året ylade min hund med i sången, kanske ett djurrättsetiskt inlägg.

Första maj-firandet är naturligtvis inte vad det en gång var. Jag tittar på ett foto som visar Olof Palme när han håller ett första maj-tal i Helsingborg på 1960-talet. Troligen var det uppåt 10 000 personer som lyssnade. Sedan pratade folk med varandra och därefter åkte de hem och nämnde säkert något om Palmes budskap till grannar i villakvarteren eller hyreshusen. På måndagen pratades det vidare om talet på arbetsplatserna. Första maj var en gång en alternativ kanal mellan politiker och befolkning, sammantaget förmodligen lika viktig som dåtidens medier.

Överlever demokratin utan de där fysiska mötena mellan engagerade människor? Jag tror faktiskt inte det. När samhällena inte på länge genomsköljts av protest- och
demonstrationsvågor där människor fysiskt står inför varandra, blir samhällena liksom loja och griniga. Det hjälper inte hur mycket vi än twittrar eller facebookar. Att stå bredvid en främmande människa på ett stort möte eller i en demonstration och ändå känna samhörighet gör politik till något djupare än enbart budgetförslag eller idéer.

I år ska jag förstås angripa regeringen för att den sakta men säkert gör Sverige till mer av ett klassamhälle. Men jag ska också angripa oppositionen, i synnerhet socialdemokratin, för att den inte på minsta sätt vågar störa och oroa väljarna. Jag kommer att säga att det här samhället inte längre är vårt och att det är dags att sluta vara lojal med det, eller med den svenska modell som inte längre finns. Jag ska säga att vi nu måste vara lojala med de papperslösa, de arbetslösa och de utförsäkrade – ty då är vi lojala med oss själva och våra djupaste värderingar.

Sedan går jag ner till älven för att se den flyta mot sommaren.

Knoppar

Knoppar överallt! Och det kommer inte att göra ont i mig när de brister och våren slutar
tveka.

– Kommunalstrejken

Det blev ingen Kommunalstrejk. Synd. Kommunalarna skulle behöva sätta sig i respekt hos arbetsgivarna en gång för alla.