Fridah Jönsson: ”Tänk att vara femton igen”, säger min vän och tittar på tjejerna i mjukisbyxor som för fjärde gången på lika många minuter går förbi våra stolar.

I helgen fick jag en akut längtan efter att släppa allt jag gör och utbilda mig till skolkurator. Jag och min kompis hamnade i en tågvagn mitt bland femton unga killar och tjejer som skulle på konfirmationsläger. Stockholm-Leksand, tre timmar, en fredagskväll. Föreställ er ljudnivån.

När jag var femton hade jag privilegiernas privilegium. En fantastisk pojkvän, en miljard kompisar, en välbesökt blogg och jobb som nöjeskrönikör på lokaltidningen. Och ändå var allt nattsvart och iskallt och meningslöst och det enda jag orkade och ville var att ligga i sängen, lyssna på Markus Krunegård och läsa bloggar som endast gjorde mig ännu mer ledsen. Livet lekte och ändå slutade det med två års KBT-terapi för niohundra spänn i timmen.

Och jag börjar tänka på hur i helvete de här konfirmanderna orkar. Hur orkar man vara femton år? Hur ­orkar man hålla uppe relationerna till vänner man egentligen bara vill bryta med? Hur orkar man med all plugg­ångest och liggångest och festångest och kroppsångest? Jag hade allt man kunde önska sig och jag orkade inte.

Jag är stum av beundran för alla tonåringar som orkar gå till skolan och sätta en fot framför den andra och trampa på, och jag är stum av förundran över alla vuxna som inte alls förstår sitt ansvar. Jag ser det som en plikt att hjälpa unga människor. Jag förstår inte hur man inte kan vilja att de ska få det lättare än vad man själv hade det. Jag vill göra allt som står i min makt för att göra världen bättre för den här generationen, men ingen annan verkar vilja det.

För det är det här som är problemet. Så fort folk passerat tjugo verkar de bli så upptagna av sig själva, sina karriärer och sina Amor vincit omnia-väggskyltar att de glömmer hur det var att vara femton. Minnen förträngs, dagböcker läggs undan, bloggar raderas och bilder försvinner i hårddiskskrascher.

Och plötsligt är man vuxen med fasta anställningar att sköta och bolån att binda och namngivningsceremonier att planera, och en dag finns det ingen som helst plats i huvudet för att minnas vilket jävla helvete det var när alla kompisar utom en själv klarade konditionstestet på idrotten utan att gå, när alla andra hånglade på fester och när alla andra valde samma program på gymnasiet och man själv hamnade ensam i en helt ny klass.

Tjejerna i mjukisbyxor fortsätter gå omkring i vagnen. Jag och min vän fortsätter prata om mardrömmen att vara femton och om att vilja hjälpa alla som är det. Konfirmanderna fortsätter förmodligen hitta ett sätt att hålla sig över ytan. Och någonstans fortsätter deras föräldrar likea ”I love my daughter”-pagen på Facebook och känna att de gjort sitt. 
 

+ Kärt återseende. Hej kära På Spåret, jag har saknat dig så ofantligt mycket. 

– VM-playoffen. Förlust med totalt 2-4 minsann. Så går det när man tar ut Alexander Gerndt.