2001. Snart nio år. Klassrum. Tårar. Vi har precis haft prov på gångertabellen och jag kan helt enkelt inte. Nians elaka tabell går bara inte in i huvudet, och provet som endast håller på i tre minuter klarar jag inte. Jag bryter ihop och jag har extrem ångest, för jag fattar verkligen inte hur man skulle tänka, och när jag inte fattar får jag panik och då låser sig allt.

Sent 2002. Tio år. Läxförhör i engelska. Jag förstår inte skillnaden mellan ”do the dishes” och ”dishes” och skriver därför att ”dishes” betyder ”att diska”. Ett fel. Engelska är min paradgren, det är där jag alltid briljerar (och jag briljerar så outhärdligt mycket, ber om extrauppgifter och räcker upp händer och hjälper mina kompisar och är allmänt och extremt jobbig, men det fattar jag inte förrän tio år senare), och nu har jag ett fel. En ful bock som förstör mönstret under alla andra raka fina lodräta streck. Pang bom krasch. 

2003. Tioochetthalvt år. Matten fortsätter krångla. Jag förstår verkligen inte. Jag och fyra kompisar får gå på extramatte. Trots det är det läxförhör igen, och jag får sju rätt av tjugo. Godnatt Sverige.

Moderaterna fortsatte hetsa om betyg från trean i veckan. Det sägs att man vill fånga upp elever för att ”kunna gå in med särskilt stöd”. Förlåt mig, men alla dessa människor som vill införa betyg från typ förlossningen, vad tror de att man gör i skolan idag? Exakt VAR bland alla loggböcker, dagböcker, utvärderingsböcker, veckobrev, veckoscheman, utvecklingssamtal, internmail och föräldramöten skulle kommunikationen vara så fruktansvärt risig att man måste betygsätta åttaåringar efter prestation?

Min egen prestationsångest började när jag var fyra år. Vi skulle på födelsedagsfest till en bekant till mamma och pappa vid namn Maud, jag skulle göra ett grattiskort, skrev ”Grattis Måd”, fick högst pedagogiskt och odramatiskt förklarat för mig att det stavades med au – och där var sammanbrottet ett faktum. För jag hade fel.

En annan gång när jag var ungefär lika gammal lekte jag och min moster hänga gubbe. Jag valde ordet halsband och sa att ja, det finns ett P med. När moster, utbildad förskollärare, berättade för mig att det LÅTER som om det stavas ”halspand” men det är ett band man har om halsen, alltså stavas det med b, blev jag så miserabel att jag vägrade vara med.

Det är mycket möjligt att jag var (och är) ett extremfall av barn som inte klarar av att göra fel. Men alla de där matteproven och engelskaförhören, som i mina ögon bevisade att jag var dum i huvudet som inte fattade det man förväntades fatta, hade blivit ungefär nittio gånger värre om jag dessutom fått ett papper som bekräftade det.

+ Linda Pira, how I love you.


- Kan inte Alexander Bard hänga löst i veckans fredagsfinal?