FRIDAH JÖNSSON: Nyårsafton på ett tåg. Leksand – Stockholm 31 december. Tre plus och regn. Om jag någonsin haft deppigare förutsättningar för en resa så har jag glömt dem nu. Jag går det vanliga gatloppet i vagnen mellan livspusslande Odd Molly-morsor som försöker få Liam och Alice (namnen är en gissning men alla livspusslande Odd Molly-morsor har ju en Liam och en Alice) att sitta still med sina ipads och journaliststudenter med tygväskor och förskollärare med Haglöfs-ryggsäckar.

Jag har varit hemma i Dalarna över jul. Jag har tittat på de väl tilltagna villorna i Lycka och Käringberget, Leksands svar på Solsidan respektive Bromma, jag har träffat flera av bygdens otaliga egenföretagare, jag har hört om vilka som skilt sig och vilka som ska få barn och vilka som sålt huset för en lägenhet i Stockholm. Samtidigt har jag träffat vännerna som jobbar inom hemtjänsten, pluggar till undersköterskor eller hoppar in som timvikarier på äldreboende.

Och jag tänker på att alla de här människorna också ska fira nyår och att de också snart ska gå in i 2014 och på att jag av hela mitt hjärta hoppas att en speciell söndag i september gör att klyftorna mellan oss jämnar ut sig. Jag hoppas att den söndagen gör att de som styr Sverige blir folk som inte pratar om personer som är blonda och blåögda, folk som inte ger pengar till rasistiska hemsidor och, håll i  er nu för nu kommer ett chockerande förslag, folk som inte går omkring med järnrör på stan och kallar kvinnor för horor.

Jag tänker på att alla personer på det här tåget förmodligen är ganska precis likadana som jag själv. Om några veckor ska de också sitta i soffan och se Melodifestivalen och omedvetet sätta poäng på de kvinnliga artisterna utifrån utseende och på de manliga utifrån prestation.

Om en månad kommer de också att sitta bänkade framför OS och heja på Sverige, medan Putin och hans polare fortsätter stifta lagar som gör det helt okej att hata homosexuella.

I sommar ska de också se fotbolls-VM, om än med den där lite smygande känslan av ”Vad är det bra för?” när Sverige inte ens är med, och kanske ska de också fundera på hur omotiverat låga krav som ställs på idrottsstjärnor när de får ha kvar sina jobb efter att ha blivit dömda för kvinnomisshandel och sexuellt utnyttjande av barn.

Och alla har vi bokat samma tåg, alla har vi tänkt ”jaja, det viktiga är ju att man är hemma på kvällen”, alla har vi packat våra väskor, alla har vi gått den sista rundan i huset för att se om vi glömt något, alla har vi stått och frusit på perrongen.

Jag, Odd Molly-morsan, ipad-barnen, journaliststudenten, förskolläraren, egenföretagaren och timvikarien. ­Olika städer, olika plånböcker, olika förutsättningar, men om nio månader och två veckor: Kanske en regering som ser att vi har lika värde.

+ Program om Petter
Dokumentären om Petter sänds på SVT2 på lördag!

– Matlagnings-tv
Hur fastnar folk för alla tusen matprogram? MAN FÅR JU INTE ÄTA NÅGOT?