FRIDAH JÖNSSON: Vet ni vad jag börjat bli mer och mer trött på? Människor som hatar folklig kultur. Nej, jag är inte först med att tycka det här men nu har jag nått någon slags gräns.

I dagarna pågår Eurovision Song Contest. Jag som älskar allt som har med Melodifestivalen att göra omfamnar Eurovision med de öppnaste av armar. Men så fort jag så mycket som knystar ”jurypoäng” eller ”Undo” eller ”delfinal” vrålar folk ”AMEN JAG VISSTE INTE ENS ATT DET VAR EUROVISION FAKTISKT FÖR SÅN SKIT KOLLAR JAG FAKTISKT INTE PÅ NÄÄÄ VET DU VAD”. Ungefär.

Det upprepas på exakt samma sätt när jag pratar om bloggar och bloggare och folk skrockar ”jaa kul att läsa om vad folk käkar till frukost!” eller ”amen de lägger ju bara upp bilder på sina väskor!”.

Det är så synd att dessa människor (som för övrigt påfallande ofta är både väldigt politiskt engagerade och riktigt duktiga och frekventa twittrare, instagrammare och statusuppdaterare på Facebook) inte fattar vilken enorm politisk genomslagskraft sådana här saker kan ha.

Jag har under en tid känt att dagens debattklimat många gånger är åt helvete. Jag tycker att många rörelser mest består av interna ryggdunkar, elitism, mer fokus på personen som framför åsikten än på själva åsikten och bemötande av okunskap med avfärdande istället för information.
Det här gör att fler drar sig för att ta ställning, av rädsla att använda fel ord, säga fel förkortning, hålla med fel person och så vidare och så vidare.
Och det leder ju, i det långa loppet, till att det blir samma personer som hela tiden står och klappar varandra på ryggen och inte vinner några nya till kampen och därmed blir det aldrig någon förändring.

Men så kommer dessa gyllene fantastiska tillfällen då just kampen förs vidare av de som man minst väntade sig skulle föra den vidare. Conchita Wurst ställer upp i Eurovision i skägg och klänning. Malena Ernman tar ställning mot Sverigedemokraterna. Malou von Sivers berättar om hur hon på 90-talet kämpade för att få lika lön som Bengt Magnusson.

Det är alla de här små grejerna som är så obetalbart viktiga för att få människor att öppna ögonen för de stora frågorna. Att andra än vi mediepersonligheter som redan profilerar oss som vänster eller feminister tar upp sådana här saker är bland det viktigaste som finns för hela diskussionen.

För låt oss vara ärliga: Att bloggaren Kissie skriver ”Förstår verkligen inte varför folk blir så upprörda över det, tycker det är bara smidigt med ett könsneutralt ord.” om ordet hen övertygar förmodligen hundratals fler än vad jag gör när jag skriver ”Krossa patriarkatet”.


+ Gustaf Norén-intervjun i veckans avsnitt av podcasten ”Värvet”.

– Det enda som är jobbigare med ”Look up”-videon som alla delar är alla som rasar över att den är moralpanik.