FRIDAH JÖNSSON. Något har hänt med mig och jag tror bestämt att det är Sissela Kyles förtjänst. Jag såg, precis som alla andra, miniserien ”Fröken Frimans krig” på SVT i vintras. Jag såg Sissela Kyle i rollen som rösträttskvinnan Dagmar Friman som startar livsmedelskooperativet Svenska Hem tillsammans med ett gäng andra kvinnor.

Jag såg scenen där de diskuterar om män ska få vara med i kooperativet och karaktären Lottie frågar ”En butik som ska främja jämställdhet, men utan män, vad främjar den?”. Jag har alltid hållit med Lottie när frågor om feminism har diskuterats, för jag har tänkt att så länge det är män som har makten så är det väl helt poänglöst om det bara är kvinnor som pratar med varandra om att de vill ha den? 

Men så kom jag in på gymmet en kväll och om­värderade allt jag känt. Jag började träna i höstas och det är det bästa beslut jag tagit sedan jag ­slutade twittra. Jag har blivit en sådan som älskar att gå på zumba. Och nyligen hände det: Jag slutade totalt bry mig om hur jag såg ut. 

Det var en helt vanlig tisdag och det var bara kvinnor på passet och vi dansade och shakeade och twerkade och jag såg nog löjligast ut av alla men jag hade kommit till en punkt där jag helt enkelt inte brydde mig alls längre, för plötsligt ställde jag mig på raden längst fram i stället för längst bak. 

Och så hände det: instruktören drog igång Beyoncés ”Run the world” och vi vrålade ”Who run the world? Girls!” och alla vi typ 20 kvinnor i lokalen marscherade framåt i takt medan Beyoncé undrade vem som run this mothafucking world och allt kändes som en scen ur just ”Fröken Frimans krig”.

Sedan dess har jag omedvetet börjat tänka på alla ­situationer där jag befinner mig tillsammans med fler än tre kvinnor som Fröken Friman-situationer. Plötsligt börjar jag förstå det här som alla klubb­arrangörer pratat om, att det blir en helt annan stämning på klubbar som är enbart för kvinnor. 

Plötsligt börjar jag inse att jag inte behöver göra mycket mer än så här för att känna mig välkommen i feminismen. Den där otillräckliga känslan jag ofta får av att läsa Twitter-flödet eller många krönikörer i rad, den där känslan av att jag aldrig är en tillräckligt bra feminist och att jag är för okunnig för att diskutera intersektionalitet inom feminismen och för heteronormativ för att gå i Pride-paraden och för pryd för att bära Snippasmycket, den känslan försvinner plötsligt.

Plötsligt inser jag att ett helt vanligt zumbapass en helt vanlig tisdagkväll som har Beyoncé-låtar som soundtrack kan vara ens mäktigaste feministiska upplevelse någonsin.

+ Nya singeln från Kent
Kents nya singel ”La belle -epoque”! Ack, denna samtid.

– När kommer turnén?
Men när ska de släppa nya turnédatum?