FRIDAH JÖNSSON: Såg ni ”Så mycket bättre” när Agnes började gråta efter att ha berättat om hierarkierna i sitt kompisgäng i skolan? Det gjorde jag. Fick ni också lite ont i magen eftersom ni hört det så många gånger förut? Det fick jag. Började ni också fundera på vad sådana här saker beror på? Det gjorde jag.
Under hela min skolgång fick jag lära mig att tjejer har svårt att samarbeta. ”Ja, ni tjejer brukar ju ha svårt att vara fler än två”, fick vi höra. ”Ni tjejer måste lära er att leka tre!”, meddelades det. ”Se på killarna, de kan vara hur många som helst men ni kan bara vara två”, sa man till oss. Och vad hände då? Jo, vi lärde oss att vi inte kunde leka fler.
Jag är helt övertygad om att myten om att flickor inte kan vara fler än två är just en myt som lever vidare för att man lär sig att det är så det är. På samma sätt som när en lärare förklarade för mig att ”ni tjejer snackar ju mer skit bakom ryggen och så”. Det hade jag aldrig reflekterat över, men så var tydligen fallet. Och vad blev konsekvensen av detta uttalande? Jo, jag började tycka att tjejer snackade mer skit än killar.


I helgen såg jag Agnes prata om gänget hon ingick i när hon var yngre och jag blev så himla ledsen. Jag ingick i ett gäng på nio tjejer under högstadiet och början av gymnasiet och jag var så stolt över det. Alla fikor, promenader, konserter, pokerkvällar och filmkvällar blev för mig ett statement. Jag förevigade allt och la upp på Bilddagboken och varje bild kändes som ett stort högt IN YOUR FACE till alla lärare, kuratorer, KP-reportrar, Tvillingarna-författare och alla andra som under hela mitt liv hetsat om att tjejer inte kan umgås fler än två i taget.
Och så kom en dag fem år senare då jag insåg att det bara är en av alla myter om tjejer som gör att det var så jag kände. Jag hade aldrig haft svårt att vara mer än en förrän någon sa till mig att jag hade det. Det är exakt samma sak som den blyghet som tog över mig när jag var liten, det enda som var jobbigare än att vara blyg var att alla skulle berätta för mig att jag var det.

Det är en högst märklig hangup som många vuxna verkar ha, det här med att berätta för barn att de har problem som de själva inte vet om. Det enda det tillförde mig var att jag tyckte mig se skillnader i tjejers och killars beteenden som jag aldrig uppmärksammat tidigare, jag började tänka på saker som tjejiga och killiga och jag började upptäcka att allt som var killigt var lite bättre samtidigt som det ändå var viktigt att vara tjejig. Agnes grät i ”Så mycket bättre” för att hon blev utstött när hon påtalade hierarkierna i sitt tjejgäng. Jag vill gråta när jag tänker på att jag inte var äldre än fjorton när jag kände att vänskap plötsligt blev ett statement för att bevisa att jag inte var som alla andra tjejer.

+ Linnea Henrikssons nya singel ”Du söker bråk, jag kräver dans” innehåller raden ”Satt och lyssnade på Frank Ocean och allting skedde i slow motion”. Oh, how I love Linnea.

- Varför hetsröstade inte alla på Erik Rapp i fredagens ”Idol”?