De flesta barn som växer upp med missbrukande föräldrar får fortfarande ingen hjälp. Det visar den årliga undersökning som IOGT-NTO:s Juniorförbund har gjort. 290 kommuner har fått svara på frågor om stödgrupper för missbruksbarn. Resultatet är skrämmande, bara 0,9 procent nås av någon form av stödåtgärd.
Enligt Lex Therese, en lag som har fått sitt namn från Therese Eriksson, grundare av organisationen Maskrosbarn, så måste alla sombehandlar vuxna med missbruksproblem eller psykisk sjukdom ta reda på om det finns barn i familjen och se till att de får stöd.
Men enligt en rundringning som Svenska Dagbladet gjorde i februari 2011, så går det väldigt trögt med att ”jobba fram rutiner och policydokument kring detta”.
Flera kommuner har till och med lagt ner sina stödgrupper, eftersom det inte ”finns någotbehov”.
Är det verkligen någon som tror på det?
Visst, det är mycket skam och okunskap kring det här. Många socialsekreterare vet inte ens var de ska ”hitta” dessa barn. Ibland önskar att jag kunde uppmana alla utsatta barn att knalla upp på socialen och be om hjälp själva, så myndigheterna kunde se hur många hundratusen de var.
Men det går inte. De är ju barn! Då måste man ha föräldrarnas samtycke. År 2011, har barn har fortfarande inga rättigheter.
Redan 2007 tillsattes en barnskyddsutredning med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen. 2009 lämnades ett slutbetänkande där barnskyddsutredningen föreslår drygt 40 förändringar och kompletteringar av nuvarande bestämmelser.
Några exempel:
* Barn ska få möjligheter att tala med och få hjälp av socialtjänsten, oberoende av vårdnadshavarens samtycke.
* Kommunen ska vara skyldig att ha tillgång till öppna insatser för barn och familjer och kunna erbjuda familjestödprogram på ett enkelt och obyråkratiskt sätt.
* Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsätter sig detta.
Utredningen hade i juni 2011 ännu inte lett till något lagförslag från regeringen. Jag förstår det inte. Vad väntar de på?
PLUS: ”Skamfläck” av Caroline Engvall är en oerhört stark berättelse om hur unga kvinnor använder sex som ångestdämpande medel. En ögonöppnare.
MINUS: Hur kan en konduktör kasta av en ensam 11-åring från ett tåg? Ett skräckslaget barn som knappt kan svenska. Skämmes, tamejfan, SJ!



























/templates/img/lists/bullet-white.gif)





















































/templates/img/global/5-col-line.jpg)









