I likhet med många andra mediearbetare började jag förra våren lyssna på podcasten ”Värvet”, där Kristoffer Triumf gör långa intervjuer med kända personer. Det var något uppfriskande med själva formatet. Ljudet var ibland skrapigt, vinjettmelodin amatörmässig och researchen medvetet slarvig. Allt fokus låg i stället på de långa samtalen där gästerna fick så mycket utrymme att de inte räddes tala om sin medicinerade ångest, sin fåfänga och sina trauman. Trots att intervjuerna var över en timme långa ställde Triumf ofta bara någon handfull frågor. 

När de mest verbala gästerna – som Lotta Lundgren, Kristoffer Appelquist eller Jonas Hassen Khemiri – förvaltade svängrummet och använde sina livserfarenheter som en klangbotten för oväntade åsikter och tankegångar – blev det fängslande, levande, oförutsägbart.

Snart dök fler intervjupoddar upp – ”Ligga med Brodrej”, ”Agendasättarna”, ”Arkiv samtal”… Jag började prenumerera på allihop. Och jag var inte ensam. I tidningarna läste jag hur reportrar försökte förklara fenomenet: ”Människor är trötta på snuttifiering och twittrade oneliners.” ”Vi har ett uppdämt behov av långsamma samtal.” I DN menade Alexander Bard att en ny tid var kommen: ”Folk är spytrötta på ytligt trams med förutbestämd dramaturgi. Nu är det dags för djup och då måste man få lägga ut texten och prata till punkt. Ostört.” 

Snart lyssnade jag på poddintervjuer när jag cyklade till jobbet, när jag skulle sova – jag ställde till och med in högtalare i badrummet för att kunna lyssna när jag duschade. 

Men ju fler människor jag hörde tala om sitt mörker och sina livsresor, desto mer förutsägbart började det kännas. Till och med ”Sommar” i P 1 tycktes haka i samma mönster, programmen blev alltmer lika. Som om alla värdar fått samma instruktion: Ge oss din historia, dina kval, utgå från svärtan i ditt liv. Det där borde ju vara ett vettigt råd från någon som vill skapa bra innehåll, men efter att ha hört de flesta av årets ”Sommar” och lyssnat på min 86:e ”Värvet”-intervju började jag känna mig lurad: Ja, det är ju öppenhjärtigt, ärligt, naket – allt det där. Men är det bra?

Jag har en känsla av att det som för bara något år sedan kändes uppfriskande har lett till en utbredd övertro på att resultatet blir bra och ”ärligt” bara människor talar om sorg, trauman och nederlag. Men att förutsätta att en persons erfarenhet av ångest verkligen är kärnan i den personen – det om något är väl ytligt?

Jag tror att tiden håller på att ge Alexander Bard fel. 

Det brukar sägas att alla människor bär på en historia. Det kanske är sant – men om jag ska orka lyssna på fler i radio krävs att de förvaltas av någon som kan disponera   och sortera dem. Styra in berättelsen på spår som gör lyssnaren nyfiken, klok – eller bara road. Om personen med berättelsen inte själv kan, då måste programledaren, producenten – någon! – hjälpa till. Störa.

Upp:

Film om klassåterträff ...
Många varningsklockor ringer när en konstnär regidebuterar med en film om en klassåterträff där gamla konflikter och hierarkier kommer upp till ytan … 

 

Ner:

... är årets bästa svenska film?
... men Anna Odells ”Återträffen” är plågsamt kompromisslös, intelligent och rolig. Årets bästa svenska film?