Bilbränder har varit en av sommarens stora diskussionsämnen och varje gång det diskuteras inträffar detta: Den som står lite till höger tycker att förövarna – och ibland också deras föräldrar - bör skällas ut efter noter och fördömas stenhårt moraliskt. Och den som står lite till vänster menar att problemet beror på att klassamhället och exkluderingen oavbrutet förvärras. Själv hör jag förstås till vänstersidan, även om också jag anser att idioter som bränner bilar bör både skällas ut och lagföras.

Men jag ser det som uppenbart att bilbränder eller stenkastning mot polis och brandkår i slutändan har att göra med att alltför många unga människor (kanske borde jag skriva unga män) känner sig uteslutna ur samhället: Inget jobb, ingen utbildning, ingen framtid, ingen status. Över hela Europa, inklusive Sverige, råder massarbetslöshet och marginalisering. Konsumtionssamhället lyser vid horisonten men många får inte vara med.

►LÄS MER: Göran Greider: Därför vann Brexitsidan

Enligt forskaren Joachim Bauer upplever den mänskliga hjärnan social uteslutning som lika starkt som fysisk misshandel. Att känna att man inte är del i samhället kan upplevas som ett slags våld. Det är ett arv från människoartens tidigaste upplevelser: att lämnas utanför gruppen var en gång detsamma som en dödsdom.

När en bil sätts i brand i ett område med låginkomsttagare så är det ett slags dubbel kränkning: En missgynnad saboterar tillvaron för en annan missgynnad. Man kan likna det vid ett självskadebeteende: Den som är längst ner på skalan riktar sitt missnöje mot andra som är längst ner på statusskalan. För mig är det detta som är det moraliskt upprörande. Jag anser att stenkastning mot blåljus eller bilbränder i grunden inte har något med etnicitet att göra. Jag ser det istället som ett blint, fullständigt ogenomtänkt klasshat som i praktiken riktas mot den egna klassen och det är det som är så deprimerande.

►LÄS MER: Göran Greider: Sluta utnyttja att människor har mördats, Trump

Om bilbränderna har ökat eller inte de senaste åren är faktiskt lite oklart. Men så mycket är uppenbart att ingen moralisk upprördhet i världen räcker för att lösa problemen. Social upprustning av bostadsmiljöer, en jämlik skola, jobb – bara det kan i långa loppet lösa problemen. Och en sak till, den viktigaste: att människor i fattiga områden organiserar sig i nya och gamla progressiva sociala rörelser. I slutändan är det bara det som hjälper. Klasshat måste omvandlas till klasskänsla. Ta exempelvis kampen mot rekryteringen av IS-krigare i Europas och Sveriges fattiga områden: Jag tror inte att fler snälla imamer hjälper mot det. Det enda som hjälper är politisk medvetenhet.

Det går att vara moraliskt upprörd och analytisk samtidigt. Den analytiska upprördheten är idag till och med nödvändig.

+ Det är ändå vackert när tusen vita spindelnät hissas i gräset för avfärd mot hösten.

- De som vill ha ett tiggeriförbud fattar inte att ett sådant skulle krympa det här landet moraliskt.