Två lika farliga känslosvall dominerar efter britternas Nej till EU. Arrogansen uppifrån, den som kommer från finansvärlden och det som brukar kallas etablissemanget, utgår nu från att mer än hälften av de röstande i Brexitomröstningen helt enkelt är halvidioter. Det är en olycksbådande hållning.

Demokratiska folkomröstningar betraktas bara som störningar, ja som ett slags strömavbrott i det ekonomiska systemet. Även många journalister har sedan i fredags morse, då Brexit stod klart, ibland låtit mer som oroliga EU-politiker än opartiska granskare.

►LÄS MER: Göran Greider: Sluta utnyttja att människor har mördats, Trump

Och så har vi det andra känslosvallet: den triumfatoriska bitterhet nedifrån som nöjer sig med att sparka uppåt i förtvivlan men inte har någon idé om vad som ska ske efter det där sparkandet. Och sparkandet har dessutom riktats mot invandrare och flyktingar på det mest avskyvärda sätt. På många sätt tycks vi ha nått ett läge där de som förlorat mest på samhällsutvecklingen de senaste tjugo åren – i det här fallet brittisk arbetarklass – bara har ett sätt att göra sig hörda: Genom att rösta så "fel" i etablissemangets ögon som det bara är möjligt.

Hur har vi hamnat här? Beror det på EU självt? Delvis gör det ju det. EU har under hela sin moderna historia byggts uppifrån, nästan aldrig underifrån. Unionen har, fördrag efter fördrag, rört sig mot mer av en superstat utan att detta på allvar har diskuterats. Unionens demokratiska underskott vägrar att läka. I takt med att EU-parlamentet fått mer och mer makt har röstandet till detta parlament faktiskt minskat.

Men EU självt är inte huvudförklaringen till att Brexitsidan vann. Jag tror att nyckelgruppen i Brexitomröstningen var den arbetarklass som känt sig övergiven av ett Labour som i femton års tid drev till höger. Denna arbetarklass har på senare år slutligen uppvaktats av den rena högerpopulismen. När socialliberalism och socialdemokratisk reformism är nästan bortsopad i större delen av Europa föds till slut detta bittra känslosvall underifrån liksom det föraktfulla känslosvallet från eliter som tycker demokrati mest är något jobbigt.

►LÄS MER: Göran Greider: Det är inte stökigt i förorten – det är stökigt i Sverige

I den meningen är Brexit en konsekvens av våldsamt ökade klyftor, av ett samhälle som slits isär och detta borde också vara den stora läxan för europeiska politiker.

För tillfället intar jag samma ståndpunkt som de flesta svenskar: Jag är starkt för att Sverige stannar kvar i EU, men känner i likhet med de flesta att samma union är på väg åt fel håll. Det faktum att EU misslyckades när det behövdes – och behövs – som allra mest, nämligen i flyktingfrågan, har spätt på misstron mot unionen.

Brexit skakar om Europa. Men uppenbarar också makten och vanmakten i våra alltmer ojämlika samhällen.

+ Midsommarvädret var som en dröm, en midsommarnattsdröm. Ja, som en sonett av Shakespeare.

- Ibland verkar det som om börskurser är långt viktigare än demokrati.