GÖRAN GREIDER: Dags att begränsa rätten att strejka – det krävde nyligen en folkpartistisk riksdagsledamot. Han var upprörd över att sympatistrejker med dem som strejkar på tågen i södra Sverige kommer att äga rum på olika platser i Sverige och att det även kan drabba pendeltrafiken i Stockholm. Också arbetsgivarorganisationerna har gått ut med krav på att begränsa strejkrätten.

Och jag blir lika förbannad varje gång jag hör dessa krav föras fram.

Sanningen är ju den att Sverige numera är ett av de länder där det strejkas allra minst. Det är nästan så att svenska löntagare vant sig av med att strejka och fack­förbunden är i själva verket extremt ansvarsfulla när det gäller att ta till strejkvapnet. På många sätt är det klokt. Det mest effektiva på lång sikt för fackförbunden är alltid att enbart ta till hotet om strejk eftersom en strejk i sig alltid kostar på också för löntagarna.

Men det finns en glömska kring hur central och avgörande strejken alltid har varit och är för själva demokratin och det ser man när man tittar ut över världen.

Den arabiska våren inleddes faktiskt med strejker bland textilarbetare i Egypten – och samma vår dog ut när arbetarrörelsen inte klarade av att organisera sig och fortsätta demokrativågen.

Det som myndigheterna i den kinesiska diktaturen är allra mest rädda för är just strejker. De vet att om arbetarna vågar lägga ner arbetet kommer det att frigöra en lavin av demokratiska krav som blir långt svårare att stoppa än den studentrörelse som krossades på Himmelska fridens torg.

I Sverige var det strejkande arbetare på artonhundra­talet som byggde en ny, mer antiauktoritär anda som till slut drev fram den allmänna rösträtten. Och strejker har alltid utbrutit när situationen blivit outhärdlig. Det strejkades faktiskt till och med på pyramidbyggena i det gamla Egypten!

När arbetsgivare och borgerliga politiker går ut och vill begränsa strejkrätten är de ingenting annat än dåliga demokrater. Och det finns verkligen goda skäl för den nu pågående tågstrejken: I grunden är den en ilsken protest mot de alltmer otrygga anställningsvillkoren som breder ut sig i det svenska samhället, liksom i de flesta länder. Timanställningar, behovsanställningar, vikariat, visstidsanställningar – arbetsgivarna vill ha en totalt flexibel arbetskraft, som kallas in när den behövs och i övrigt ska stå där ständigt beredd.

Men ett sådant arbetsliv är inte bara ett dåligt arbetsliv. Det är ett dåligt liv. Än så länge är det mest LO-grupper som drabbats av det nya osäkra arbetslivet. Men var så säker: Tjänstemannagrupperna står också på tur.

Tågstrejken i södra Sverige, och de sympatistrejker den utlöst, är en strid för alla anställda i det här landet.

+ Det görs mer mål än på länge i fotbolls-VM. Jag tar det som ett tecken på en gladare världsanda.

– Sponsorerna försökte nyligen visa sin makt mot rockfestivalen Peace & Love. Sponsormakt är ofta konstnärligt utslätande.