När Angela Bermudez-Svankvist sparkas som generaldirektör för Arbetsförmedlingen så får hon behålla sin månadslön på 142 000 kronor i ytterligare ett år. Det är enligt reglerna. Men det vittnar om att gapet mellan en vanlig människa som mister sitt jobb och en generaldirektör som gör det är ofattbart stort. Bermudez-Svankvist är dock inte vilken generaldirektör som helst. Hon är – eller snarare var – Alliansregeringens favorit bland generaldirektörerna: det var hon som skulle genomföra regeringens politik för att minska arbetslösheten. När hon fockas är det förstås ett hårt slag för både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.

Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb men det har inte lyckats särskilt väl. Huvudskälet till det är att det helt enkelt inte finns många jobb. Under sextio- och sjuttiotalen räknades en arbetslöshet på tre procent som en mycket hög siffra; i dag har arbetslösheten normaliserats på mellan två och tre gånger så hög nivå. Det beror inte på någon naturlag utan på att all verksam politik för att minska arbetslösheten mer eller mindre har ställts in (av både röda och blåa regeringar). Det skulle i själva verket behöva anställas massor av folk inom den offentliga sektorn, där verksamheterna har slimmats och många går på knäna. Det skulle behöva investeras ordentligt i bättre järnvägar och upprustning av dåliga bostäder i miljonprogrammen, vilket skulle ge många jobb. Ekonomin skulle kunna stimuleras med kraftigt höjda barnbidrag och med bättre a-kassa. 

Och så vidare. Men inget av det där sysslar regeringen längre med och den viktigaste uppgiften för Arbetsförmedlingen har därför blivit att hålla de arbetssökande igång med olika kvasiverksamheter.

För så här är det: Att vara arbetslös har blivit ett jobb, ett hårt arbete. Det får inte längre finnas några arbetslösa – bara arbetssökande. Den som är anmäld hos Arbetsförmedlingen måste på olika sätt ständigt dokumentera sitt ihärdiga jobbsökande. Och tro inte att det bara är så i Sverige. Så ser det ut i de flesta länder där arbetslösheten numera är permanent hög. Den arbetslöse pressas hårt för att försöka lyfta sig själv i håret och på egen hand upphäva den politik som statsmakterna för. 

Innebörden i allt detta är att skulden för arbetslösheten läggs på den som drabbas av den – och aldrig på samhället eller företagen. Det är också den uppgift som Angela Bermudez-Svankvist en gång fick från regeringen: att sätta press på de arbetslösa så att vi glömmer bort att det är regeringen som borde pressas att minska arbetslösheten. För det fick hon 142 000 kronor i månaden och hon kommer att få det i ett år till.

+ PPM-systemets fall. Bra att Löfven vill slopa PPM-systemet, som bara göder pensionsbolagen.

- Borgs bluff. Det är tråkigt att de flesta journalister går på Anders Borgs bluff att det är en expansiv budget han tänker lägga. I själva verket blir det en budget som håller arbetslösheten vid liv.