GÖRAN GREIDER: Varje skolelev är också en lärare. Det är en insikt som lärare säkerligen alltid haft när de sett ut över en skolklass. De elever som är litet duktigare får en särskild roll i varje skolklass och för en lärare betyder det mycket att det finns några elever som framstår som föredömen och visar för de andra att det verkar vara en viktig sak att intressera sig för lektionerna.

Jag var en sådan elev hela högstadiet, trots att mina föräldrar inte kunde hjälpa mig med några läxor redan efter sjätte klass (de kunde t ex inte engelska). Men jag tyckte om att plugga och var extremt intresserad av framförallt naturvetenskapliga ämnen. När jag långt senare ett tag jobbade som lärarvikarie och på skakiga ben klev in i en upprorisk klass som jag skulle ha en enda dag sökte blicken alltid efter de där eleverna som gillade att vara där: De blev livbojar för en stackars vikarie.

I förra veckan sändes Uppdrag Gransknings skolreportage som visade att många friskolor hellre – trots att det är olagligt - väljer en elev från goda, resursstarka förhållanden än en elev som har problem med skolan. Det blev ett ramaskri. För oss som länge varit kritiska mot friskolerevolutionen och det fria skolvalet blev reaktionen snarare – vad var det vi sa. Undersökningar från bland annat Skolverket och Kungliga vetenskapsakademin har länge visat att det som äger rum i skolvärlden är att de högpresterande eleverna mer och mer skiljs från de lågpresterande.

På högerkanten, exempelvis på tankesmedjan Timbro, tycker man det är bra. Och från mer normala anhängare av friskolor och fritt skolval brukar det hävdas att det egentligen bara är bostadssegregationen som slår igenom när skolsegregationen ökar. Men det stämmer inte. Det fria skolvalet har ökat segregationen snabbare än vad bostadssegregationen kan förklara. Vi har alltså fått den situationen att de genomsnittliga skolresultaten sjunker, samtidigt som den del av eleverna som får högsta meritvärde har fördubblats. En elit drar ifrån och när den gör det sänks standarden för alla elever.

De som på kort sikt tjänar på detta är framförallt de elever som har välutbildade föräldrar – men också vissa begåvade elever från arbetarklassen som är har engagerade föräldrar som ser till att de hamnar på de bättre skolorna. Förlorarna är den stora majoriteten av arbetarklassens barn (och när jag säger arbetarklassens barn menar jag även barn i så kallade invandrartäta områden; nästan alla etniska problem är klassproblem).

På längre sikt förlorar hela samhället, inklusive de översta skikten, på att de sociala spänningarna ökar. Snart kommer det att finnas hela kvarter där främlingar stiger in på lika skakiga ben som en lärarvikarie i en klass där ingen älskar skolan.

+ Många av senhöstens lövträd brinner fortfarande i klara, fredliga färger.

– Egyptens förre president Mursi ställs inför rätta. En demokratirevolution har ställts in.