Häromdagen skrev jag på Twitter att jag tyckte att Stefan Löfven faktiskt blivit mer och mer statsmannamässig. Det var efter att jag läst en intervju i DN där han sammanfattade sitt första år vid makten. Och det haglade förstås in ett antal sarkastiska, mycket elaka kommentarer. Det finns verkligen ganska många som direkt föraktar den sittande statsministern. De senaste dagarna har pressen varit full av sådana kommentarer kring Löfven – han framställs som den svagaste och sämsta statsminister vi haft i mannaminne.

Så jag skrev en tweet till och konstaterade att föraktet för Löfven är sociologiskt intressant. Borgerligheten har ingen att älska sedan Reinfeldt och Borg gjorde sina sortier, och varken Kinberg Batra, Björklund eller Busch Thor går riktigt att ha som starka förebilder. Därför styrs alltför många känslor över till förakt för Löfven. Och de ilskna kommentarerna vällde in. Blodtrycket är oroande högt inom stora delar av en besviken borgerlighet.

Men Stefan Löfven har suttit som statsminister under ett år som saknar motstycke i modern svensk historia. Ett populistiskt missnöjesparti har gjort landet mycket svårare att styra och att Löfven i det läget lyckats regera vidare är bara det en bragd. Tumultet och kriserna förra hösten berodde ju framför allt på att den borgerlighet som förlorade valet aldrig ville erkänna sin förlust och därmed gav SD spelrum att fälla regeringen. Det glöms dessutom att den rödgröna regeringen är ett stort experiment. För första gången sitter ett ofta ganska ostyrigt Miljöparti i regeringsställning, det markerar något helt nytt och friskt i svensk politisk historia, och det vore konstigt om det inte samarbetet skulle gnissla en hel del.

Nej, det problem jag har med Löfven är snarare att han är alltför statsmannamässig. Han leder en regering som vågar satsa alldeles för litet och har fastnat i en idé om ekonomisk politik som säger nej till all verklig stimulanspolitik. Han vill ta ansvar. Krona för krona. Men blir då på tok för försiktig. Samtidigt som jag alltså gläder mig åt att Löfven står upp för en generös flyktingpolitik – unik i Europa – så retar jag mig på att hans regering inte nu tar chansen att på allvar investera bort arbetslöshet, dåliga järnvägar och underbemannad offentlig sektor.

Men jag tror han vinner i längden. "Hello Central Park!" har jag och min fru ibland glatt och skämtsamt ropat till varandra de senaste dagarna. Det var Stefan Löfvens hälsning till en entusiastisk New York-publik. Man såg på honom att han är på väg att bli varm i kläderna. Nu fattas det bara att han kavlar upp ärmarna, vågar vara expansiv och bli mindre av statsman och mer av visionär.

+ Nobelveckan är här. Ska bli underbart höra om naturvetenskapliga upptäckter denna vecka.

- Amerikas beväpnade stater fortsätter att skörda människoliv, på skolor och senast på ett sjukhus i Afghanistan.