Klimatmötet avslutades i jubelstämning och de stora statsmännen åkte hem i känslan av att i varje fall ha räddat sig själva. Men trots det goda i att nästan alla länder nu är med på ett avtal är vägen lång till att också jordens klimat ska räddas. Jag kan inte komma förbi den där jämförelsen man kan göra mellan de globala handelsavtal som undertecknats de senaste tjugo åren: De är stenhårda, med stränga straff för de länder som bryter mot dem, medan klimatavtalet mer har karaktären av en stor global kram mellan regeringar.

► LÄS MER: Göran Greider: "Jesus var koldioxidneutral"

Under klimatförhandlingarna har genom åren ofta de rika ländernas intressen ställts mot utvecklingsländernas och de fattiga ländernas intressen. Den konflikten är central. I ett historiskt perspektiv har västländerna redan utnyttjat det klimatutrymme de har rätt till och människor som börjar få det bättre i Indien måste ha rätt att köpa sig kylskåp och tvättmaskiner. Men det finns ett generalfel i detta att jämföra rika och fattiga länder. Är det inte bättre att jämföra rika och fattiga människor?

För någon månad sedan publicerade den franske stjärnekonomen Tomas Piketty, tillsammans med en kollega, en rätt fantastisk studie som säger just det. De konstaterar att de tio procenten i de översta inkomstskikten i dag står för 45 procent av utsläppen av växthusgaser – medan de nedersta 50 procenten av befolkningen står för enbart 13 procent av utsläppen! Och lägg nu märke till följande: De talar om rika människor vare sig de bor i fattiga länder eller i rika. Piketty menar att det vore smart att se mer på exakt vilka individer och vilka skikt i samhället – rikt eller fattigt – som utgör klimatproblemet, istället för att fixera sig vid jämförelser mellan länder.

► LÄS MER: Göran Greider: "Terroristerna vill se förhastade handlingar – därför måste vi behålla lugnet"

Under senare årtionden har de allra rikaste skikten i utvecklingsländerna ökat sina utsläpp dramatiskt. Det sitter en överklass i Mexiko, i Kina och i Indien som kan gömma sig bakom kritiken av den västvärld som inte tar sitt ansvar. Det är sjukt att en fattig bonde i Indien eller Kina ska kunna användas av en inhemsk överklass som alibi och ursäkt för att den själv ska slippa ta ansvar.

Piketty menar att en global koldioxidskatt eller alternativt en skatt på flygbiljetter (som dock slår mindre rättvist) skulle kunna ge pengar till den gröna fond för investeringar i grön teknik i den fattiga världen som aldrig tycks få de pengar som sagts.

Klimatfrågan handlar mycket mindre om nationer än om klasser. Den handlar mindre om den rika världens livsstil i allmänhet utan mer om livsstilen hos vissa elitskikt i vilket land de än bor.

Och om avtalet i Paris ska bli något mer än en kram måste denna ödesdigra klassojämlikhet bekämpas.

+ Fyllde år i lördags. Fick Springsteens The River-box. Har inte varit så lycklig på åratal. Bruce tar fram det bästa i USA.

- Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump tar fram det allra sämsta i USA, vilket inte vill säga lite.