GÖRAN GREIDER: Tusentals döda och miljoner hemlösa – den tropiska stormen som drabbade Filippinerna har svept in också över våra medvetanden. Medierna rapporterar om vanliga människor som skänker pengar och det är fantastiskt att se dessa uttryck för medkänsla tvärs över hela jordklotet. Samtidigt finner jag det svårsmält att bevakningen av detta givande – som lätt flyter ihop med underhållningsindustrin – har en tendens att skyla över centrala frågor kring denna tropiska orkan.

Varför talas det så förtvivlat litet om att orkanens härjningar med all sannolikhet har med klimatförändringarna att göra? FNs meteorologiska experter har gått ut och sagt att denna orkan inte skulle ha orsakat samma förödelse för femtio år sedan därför att havsnivån var lägre då än idag. Även andra klimatforskare har hävdat att de varmare haven är en förklaring till de enorma energier som denna storm släppte lös över de filippinska öarna. I internationell press verkar det just nu faktiskt vara betydligt vanligare att koppla denna katastrof till klimatkrisen än vad det är i svensk press. Vad är detta? Brukar inte Sverige och svenskarna skryta med sitt miljömedvetande?

Kanske är den tiden förbi. I svensk politisk debatt tar miljö- och klimatfrågorna mindre utrymme än på många, många år. Är vi tillbaka till tiden före säldöden?

Men det är inte bara det som retar mig just nu. Varför hör man knappt ett ord om att Filippinerna är en nation där våldsamma privatiseringar och åtstramningar svept fram över befolkningen i åratal som har försvårat livet för den fattiga befolkningen? Vattnet har privatiserats och mycket offentlig struktur har rustats ner på uppmaningar från västvärldens ledande ekonomiska rådgivare och det vore ju underligt om inte det bidrar till att förvärra läget för de nödställda och de uthungrade.

Men i rapporteringen framstår det mer som om ett varmt och tropiskt land har haft den fruktansvärda oturen att drabbas av naturens nycker. I förra veckan ställde sig den filippinske delegaten på den pågående klimatkonferensen i Polen upp och höll ett känsloladdat tal om sitt lands belägenhet och om det måste vara möjligt att hejda den globala uppvärmningen. Under det förra toppmötet i Doha uttalade han sig också för en journalist från brittiska The Guardian och var ursinnig och förtvivlad över att den rika världen finansiellt inte hjälper utsatta länder i Syd att investera i förebyggande åtgärder. Därefter bröt han ihop. Och detta var alltså redan förra året.

Det faktum att svenska folket är berett att bistå utsatta människor i en värld av allt svårare klimateffekter borde sända en signal till samtliga politiker: Vi är beredda att engagera oss.

Plus: Fotboll är det fredligaste sättet att kanalisera känslorna för det egna landet: ”Vi” kommer att ge allt mot Portugal.

Minus: Australien har nyligen hemsökts av svåra bränder men den konservativa regeringen säger nej till koldioxidskatt.