Måndagsmorgonen blev ett tumult av sorg, minnen och glädje. Hela helgen hade jag suttit och lyssnat på David Bowies nya platta Black Star och långsamt kämpat mig in i den för att där finna – tja, som alltid, en själv och sitt eget liv, så som det alltid är när vår tids stora konstnärer uttrycker sig. Så kom måndagsmorgonen, med beskedet om Bowies bortgång i cancer. Och nästan ett halvsekel av minnen slog upp i medvetandet.

►LÄS MER: David Bowie hyllas efter sin död

Plötsligt är jag en tonåring i lilla Vingåker och musiken når mig från radio och från kassettband och jag hör David Bowie som berättar att du har rätt att vara vem du vill och hur avvikande du vill. Jag går där med hårsvallet ner till axlarna och jag börjar skriva poesi och jag lyssnar på Dylan och på Bowie, som liksom befinner sig i helt olika världar, men ändå samma värld: Den värld där man har rätt att förundras.

När plattan Heroes kom 1976 var jag den som satt uppe hela nätterna med musiken påskruvad max i hörlurarna och sög i mig raderna om att vi alla kan vara hjältar, om så bara för en dag: We could be heroes, just for one day. Jag hade – och har – ingen aning om vad dessa gåtfulla rader egentligen betyder men de fanns där i världen och gjorde den annorlunda. På sätt och vis var Bowie den evige tonåringen. Han bytte identiteter och genrer. Han klev ibland fram som bisexuell, men kunde också säga att han alltid varit en heterosexuell som gömt sig i sin garderob. Han var inte uttalat politisk, men hans sånger och hans konstnärskap gav liksom alltid ett löfte att något mer än det bestående var möjligt.

►LÄS MER: Hur mycket kan du om David Bowie?

Det fantastiska med Bowie är inte bara sångerna i sig, utan det faktum att han var så mycket större än den popvärld han verkade i. Popmusiken var för Bowie bara ett instrument. För att greppa honom måste man gripa efter jämförelser helt utanför popen. Han var lika rastlöst föränderlig som Pablo Picasso. Bertold Brecht fanns i det han gjorde (han spelade till och med in några Brechtsånger). John Lennons utopiska energi verkade i honom. Och så vidare. Heroes spelade han in i Berlin, mitt i det av en mur delade Europa, mitt i den europeiska historia där avgrund och hopp samsades. Långt, långt senare – 2013 – skrev han sången ”Where are we now”, där han nostalgiskt blickade tillbaka på sina Berlinår. Den spände, för mig och för många, ett slags båge över en livstid. Muren föll, men andra murar skulle snart byggas i en alltmer ojämlik värld.

Världen hade varit en annan utan David Bowie. Men att ingen kan säga exakt på vilket sätt han påverkade oss alla är det högsta betyg man kan ge till en konstnär: Han behöll sin gåta samtidigt som han lät oss dela den.

+ Glädjande att svenska folket avvisar Natomedlemskap med siffrorna 50 procent emot och 34 procent i ny mätning.

– Högerextremister exploaterar sextrakasserierna i Köln och Kungsträdgården. Men vänstern är å sin sida onödigt rädd för att ta i frågan.