LISA MAGNUSSON: Drogpolitiken måste handla mer om vård, och mindre om straff. Det har påpekats av experter under flera decennier, nu senast i en rapport från FN:s förre generalsekreterare Kofi Annans organisation The West Africa Commission on Drugs.

I USA invände även justitieminister Eric Holder häromveckan mot att landet för närvarande straffar narkotikabrott lika hårt som grova våldsbrott.

För svenskar framstår förstås denna mentalitet som helt sanslös. Prat om skademinimering och en mjukare linje, är inte det bara ett förtäckt sätt att främja ett fritt knarkande som kommer att leda till samhällets kollaps och ond, bråd död? Det är åtminstone så det brukar låta här på hemmaplan.

Idén om att drogbrukare mår bäst av hårda nypor är en lång och mycket envis svensk tradition som instiftades av psykiatrikern och forskaren Niljs Bejerot i slutet av 1970-talet. Han förespråkade nolltolerans och pratade om missbrukare som ”smitthärdar”. Den synen präglar, obegripligt nog, svensk narkotikapolitik än i dag.

Jag säger obegripligt nog eftersom den hårdföra svenska linjen inte fungerar. Färre provar visserligen droger i Sverige än i de flesta andra länder, men dödligheten för missbrukare är högre än EU-genomsnittet. Och sedan 1988, det år då användande av droger blev olagligt, har antalet dödsfall mer än fördubblats, enligt siffror från Socialstyrelsen.

Stigmatiseringen som följer på att vara brottsling innebär att människor som har fastnat i missbruk drar sig för att söka hjälp hos myndigheterna. Den svenska, straffande linjen gör att de systematiskt kommer att förvägras just de skyddsnät som skulle kunna hjälpa dem att ta sig ur sin situation: hus och hem, jobb, medicin, terapi – fasta punkter i ett kaotiskt liv.

De som befinner sig på den absoluta botten nekas inte sällan också det mest grundläggande i tak över huvudet. Många härbärgen tar bara emot drogfria personer.

Förutom lidandet för de enskilda individerna är straff även misslyckat ur ett samhälleligt perspektiv.
Av dem som återfaller i brott efter fängelse utgör personer som dömts för narkotikabrott den största gruppen, visar statistik från Brottsförebyggande rådet. Trots det har justitieminister Beatrice Ask precis tillsatt en ny utredning för att skärpa de redan stränga straffen för missbrukare.

”Jag vill inte ha det här ifrågasättandet, om narkotikabrott är allvarliga eller inte allvarliga”, säger hon i Dagens Nyheter.

Sätt dit knarkkungarna, säger jag. Eländet som följer i deras spår är oändligt. Men det är inte rimligt att straffa redan utsatta personer som inte själva har kontroll över sin situation.

Den linje med fokus på psykisk, fysisk och social hälsa, som kan skönjas internationellt, vore betydligt mer medmänsklig och effektiv än denna meningslösa och faktiskt dödliga svenska moralism.

+ Löften om värme. I flera veckor nu har tidningarnas löpsedlar lovat att solen och värmen kommer ”nu” och ”snart”. Bra! 

- Samma gamla debatt. Det enda riktiga tecknet på att det är sommar är hittills att den obligatoriska ”män borde sluta ha shorts-debatten” nu har vevat igång. Same procedure as every year.