HILLEVI WAHL När man just har klättrat uppför ett vattenfall, åttahundra höjdmeter rakt upp mot himlen, med ryggsäck och spikskor och hjärtat i halsgropen, när det blåser halv storm och regnet öser ner och man är så trött i musklerna att man knappt kan stå upp – då är livet plötsligt så enkelt. Det handlar egentligen bara om att sätta ena foten framför den andra – och hjälpa de som behöver hjälp.

Vi har varit uppe vid Riksgränsen och sprungit BAMM 2013, Björkliden Arctic Mountain Marathon, Sveriges tuffaste orienteringstävling – och det ska sägas med en gång: Vi bommade näst sista kontrollen. Men det gör inte så mycket. Vi kom i mål och det gjorde även alla våra kompisar. Om än lite halta och lytta. 

Många, för att inte säga de flesta, som var med och tävlade har en enorm tävlingsinstinkt. Det finns inte mycket som kan rubba fokuseringen på nästa kontroll eller bergstopp och att plocka sekunder. Men så händer det. Någon skadar sig. Och plötsligt handlar allting bara om att hjälpa. Att linda om fötter, hålla värme, dela ut gåstavar, springa efter hjälp eller stanna kvar och lugna. 

”Ni kan springa iväg, ni behöver inte vänta, jag klarar mig”, försöker den skadade. Man vill ju inte vara en börda.

”Det är klart att vi stannar!”

”Men ni får en sämre tid!”

”Vi har all tid i världen.”

Det är så enkelt däruppe i fjällen. Man hjälper varandra. Alla ska komma hem. Eller som vi säger inom militärträningen: Ingen har kommit i mål förrän alla har kommit i mål. Och de största hjältarna var inte de som sprang in först, utan de som klarade sig längst ute på fjället i ovädret. 16 timmar i storm på fjället – det inger respekt. 

Eller okej då, Björn Rydvall som slog axeln ur led på fjället och tvingade sin kompis att trycka axeln på plats igen under visst besvär – och sedan sprang de och vann herrarnas 70 i alla fall – det inger också viss respekt. Man får inte vara blöt, inte.

Man lär sig mycket på fjällen. Inte minst om väder och vind. Vädret struntar i vem du är, och bryr sig inte om du är rik eller fattig. Du fryser lika mycket i märkeskläder. Du kan köpa dig utrustning för hundratusentals kronor – men det är fortfarande du som måste springa och klättra och tänka klart och försöka hålla värmen och dra dig fram i leran med pannbenet. 

I fjällen inser man sin litenhet. Sin flyktighet. Bergen står där de alltid står, och en människa är bara en lite lort. När vinden blåser omkull killar gjorda av 80 kilo muskler, då är man inte kaxig. 

Ensam är inte stark. Ensam har inte en chans. Men om man hjälper en annan människa, och kanske rentav binder ett snöre mellan sig, då kan man plötsligt besegra ett berg eller två. 

Det, mina vänner, är en lärdom vi borde ta med oss ner i storstadsdalen. 

+ Spring för livet! 
Ju fler lopp jag springer, desto viktigare blir det att jag kutar för en god sak. Tjejmilen och FN-loppet ser till att flickor och barn världen över får en bra start i livet. Det gör träningsglädjen ännu större.  

– 5-2-dieter triggar ätstörningar
Svält är inne. Det är egentligen helt bisarrt. Låt oss en gång för alla göra det helt klart: Att svälta två dagar i veckan triggar igång ätstörningar hos de sårbara. Är det värt det?