Tre viktiga händelser har förändrat mitt liv i sommar.

Ett: Jag har fyllt femtio år och vågat ha kalas för första gången på tjugo år. När jag fyllde trettio och bjöd in hundra människor kom ingen. Det traumat har jag nu lagt bakom mig. Femtioårskalaset blev en hejdundrande fest med människor som får mig och andra att må bra. Att se alla dessa varmhjärtade människor jag har mött genom livet mötas på ett och samma ställe var mäktigt.

Två: Jag har kommit i mål med min födelsedagspresent till mig själv, att springa femtio lopp på ett år för att fira att jag fyllde femtio.

Tre: Jag har sett filmen Insidan ut, i vilken känslorna var "all over the place" som prins Daniel brukar säga. När jag kom ut från filmen tänkte jag att nu behöver jag aldrig mer läsa någon självhjälpsbok. Ingen bok kommer ens att komma i närheten i briljans av den här filmen.

Redan från start insåg jag hur pinsamt lik jag är Glädjen. Inga problem kan knäcka mig, utmaningar är till för att besegras, foten i kläm, jajamensan, nu kör vi Positiva klubben! På riktigt säger jag så till mina barn när de bråkar: ”Nu kör vi Positiva klubben!” Det kommer de säkert att rista in på min gravsten när jag dör.

Från början skulle filmen ha med tjugosju olika känslor, men av berättartekniska skäl skalade filmmakarna ner det till fem: glädje, vemod, ilska, rädsla och avsky. I början tycks det bara vara Glädje som gör någon nytta. Hon står vid spakarna på kontrollbordet och sparkar i gång Vemodet, dämpar Ilskan, lugnar Rädslan och försöker kontrollera Avskyn. Men rätt snabbt inser man att alla känslor fyller en stor roll. Inte minst rädslan är hysteriskt rolig och står ständigt och andas i en påse, ungefär som jag har gjort tidigare bara någon har nämnt ordet födelsedagskalas. 

I veckan fick jag frågan vad som driver mig att springa femtio lopp på ett år, hur hittar jag min motivation? Självklart finns den i glädjen och nyfikenheten. Men inte förrän jag såg filmen insåg jag att också vemodet spelar en stor roll. För när man genomför ett lopp i de svenska fjällen eller de franska Pyrenéerna så springer vemodet hand i hand med glädjen. Det är så vackert så det gör ont, man inser förgängligheten i alltet. Jag har aldrig känt mig mer levande än jag gör just där och då. Exakt den känslan vill jag ha mer i mitt liv! I sanning är det trots allt vemodet som får oss att stanna upp och lyssna på varandra och oss själva. Glädje i all ära, men ibland måste helt enkelt vemodet få ta över kontrollpanelerna.

+ Suddgummi till alla! Läraren Evelina Lago Unnestam skickade ett brev hem till sina nya elever - med ett suddgummi i, för att symbolisera hur viktigt det är att våga göra misstag. Det borde alla vuxna på nya jobb också få.

- Skräpigt, Stockholm! Jag kommer aldrig att fatta varför människor inte kan bära sitt skräp till närmaste soptunna – eller rentav ta med sig hem. På fjällen går det alldeles utmärkt.