HILLEVI WAHL: Ann-Linn Guillou. Lägg det namnet på minnet. Hon är kvinnan bakom två av de mest hyllade dokumentärserierna på SVT just nu. Jag träffade henne i samband med Djävulsdansen, som hon producerade med perfekt tonträff i problematiken kring medberoende. 

Samma absoluta gehör ser jag i hennes nya tv-serie om bipolaritet, Mina två liv, där Ann Heberlein guidar oss genom skiftande frågeställningar. Vad är bipolaritet? Hur känns det? Hur blir det för de anhöriga? Varför är så många kreativa människor bipolära? 

Jag har fått se alla tre avsnitten i förväg, och jag älskar varenda bildruta. Som så många andra tittare känner jag igen mig själv i somligt, men framför allt min mamma. Hon fick aldrig en diagnos och när jag ser programmet får jag omedelbart ett självklart svar till varför hon aldrig sökte hjälp inom psykiatrin: På 60-talet betydde en diagnostiserad manodepressivitet många gånger att man blev inlåst på Beckomberga och tvångssteriliserad. 

Den närmast överkreative journalisten Filip Hammar, som bara har fått en halv diagnos om bipolaritet, fångar i andra avsnittet den splittrade inställning man får som offentlig person: Å ena sidan vill man hjälpa till att få mer öppenhet kring psykisk ohälsa, å andra sidan vill man absolut inte kokettera med sin diagnos. Framför allt vill man inte vara bipolär. För vem är sin cancer, sitt benbrott eller sin diabetes? Som människa är vi ju alla så mycket mer.

Det enda jag saknar i tv-serien är barnens röst. Jag vet av egen erfarenhet hur påverkad man blir av att ha en förälder som är bipolär. Redan som fyraåring trodde jag att min mamma var en häxa, med två ansikten. Ett ljust som alla älskade, när hon kunde charma hela världen och sätta igång fantastiska, grandiosa projekt. Men när det där mörka ansiktet plötsligt vreds fram blev allt tungt och destruktivt. Obegripligt skrämmande.

Inte förrän jag som vuxen skrev min självbiografiska roman Kärleksbarnet kunde jag se mönstret och insåg att hon med största sannolikhet var bipolär. 

Vi måste sätta mer ljus på barnen. Många av oss har ärvt känsligheten. Även om den inte svänger med samma styrka så kan vi ha samma rastlöshet, pendla mellan högt och lågt och känna oss annorlunda.

Många av oss går ett helt liv med en skräck om att vi också en dag ska flippa ur och bli våra föräldrar. Att förstå våra föräldrar betyder att vi kan förstå oss själva. Det kan rädda många liv. 

+ Djävulsdansen – nu kommer boken! Efter TV-succén har Sanna Lundell och Ann Söderlund skrivit en personlig och stark bok, med samma namn. (Bladh by Bladh förlag). Läs!

- Psykisk misshandel. Lilla Haddile i Broby får vänta ytterligare månader på att få veta om hon får stanna hos sina svenska föräldrar. Varför kan ingen bara säga ja, självklart, älskade barn får du stanna här?