Ingen unge ska behöva fajtas mot myndigheter ensam! säger Elin Wernquist. Det var därför hon startade Barnrättsbyrån. Där får barn och ungdomar, som blivit utsatta för övergrepp och orättvisor, juridiskt stöd och praktisk hjälp, helt gratis. I veckan blev hon prisad med If Säkerhetsnål för sitt envisa arbete.

Elin Wernquist har ett stort nätverk med socialarbetare, jurister och finansiärer och får saker och ting att hända när hon sätter sig in i ett fall. Det kan röra sig om en tonårsmamma som ingen lyssnar på. Där representerar byrån både den unga mamman och spädbarnet. Det kan vara ensamkommande flyktingbarn, omhändertagna eller hemlösa ungdomar. Men också barn som mobbas i skolan eller hamnat i kläm i en vårdnadstvist. Man har hjälpt tvåhundra barn och ungdomar nu.

”Visserligen är det juridiska och praktiska viktigt, men det ungdomarna anger som det mest betydelsefulla, är att vi lyssnar på dem och tycker om dem för just de människorna som de är.” De tvångsomhändertagna är speciellt utsatta. Och totalt rättslösa. Något som den prisade journalisten Daniel Velasco har visat genom sina radiodokumentärer, bland annat Den fastspända flickan. Daniel Velasco medverkade vid prisutdelningen i veckan och berättar att han började gräva i barnens villkor av en slump, som tidigare reporter på lokalradion skickades han ut i till ungdomarna i förorten. Nu har han blivit något av en expert. Han tycker inte att barn- och ungdomsvården fungerar i dag. Och det är inte enstaka fall som blir fel – det är ett systemfel. ”Jag skulle kunna sticka ner min hand bland tusen omhändertagna barn och plocka upp vilket fall som helst och ha ett case.”

Hans dokumentärer har gjort att det numera är förbjudet att hålla barn inlåsta i isoleringscell i mer än sex timmar. Men faktum kvarstår. Barn i Sverige, så unga som elva-tolv år, kastas in i isoleringscell på ungdomshem. Utan att någon för deras talan.

Vi har ett ickefungerande barnrättsligt system i Sverige, där tycks alla svenska barnorganisationer vara överens. Beslut fattas över barnens huvud, av myndigheter och institutioner som bara lyssnar på andra myndigheter, på så krånglig kanslisvenska att barn inte förstår besluten. Ingen har ens kommit på tanken att skriva ett förklarande brev till barnen - om de nu får läsa sin post, som ofta går rakt till barnens ”gode man”, som många gånger knappt träffar barnen.

”Jag tror vi måste inse att alla som jobbar med barn inte alltid gör ett gott jobb. Barn måste ha rätt att klaga på vuxnas beslut. Någonstans. Och någon måste stå på barnens sida", säger Elin Wernquist - och svarar i telefonen för att ta sig an ännu ett nödrop från barn.

+ Högaktuell poddradio. Rädda Barnens podcast Mellan stolarna har ett utmärkt avsnitt om hur vi bäst bemöter ensamkommande flyktingbarn: ”Snacka loss”. Enkelt och lättbegripligt. Lyssna!

- Låt barnen stanna hemma. Hostande, snorande, hålögda barn på väg på väg till förskolan gör mig alltid lika beklämd. Varför kan vi inte låta dem vara hemma?