HILLEVI WAHL: Efter min senaste krönika i Metro om dyslexi och läs- och skrivsvårigheter så har jag fullkomligt överväldigats av responsen. Från norr till söder har föräldrar, lärare, rektorer, forskare och överläkare hört av sig och berättat om sina egna erfarenheter av att leva med dyslexi eller bett om mer information om Rydaholmsmetoden, ”undret i Markaryd” som Martin Ingvar, läkaren och professor i neurofysiologi vid Karolinska institutet, kallar metoden. En insändare i Metro formulerade mångas tankar fint:

”Tack Hillevi Wahl för din kolumn om dyslexi. Roten till skolans problem med arbetsro ligger här.”
Jag är böjd att hålla med, när jag nu har sett hur oerhört utbrett problemet är – och hur få som får hjälp.
Jag har fått många frågor om min son har utretts ordentligt för dyslexi. Många hänger upp sig på den absoluta diagnosen, på att saker och ting ska utredas i stället för att man sätter in snabb hjälp. Jag tror det är förödande. Utredningar tar en himla tid. Och frågan är varför man bara vill ta tag i de värsta fallen, när vi vet att de små svårigheterna kan bli enormt stora längre fram, om man inte får hjälp på en gång. Min son hade aldrig upptäckts i tid om han skulle ha väntat i en utredningskö. Frågan är vad det hade gjort med hans självförtroende.

Vår skola jobbar med snabbhet och inkluderande som metod, det där vackra tankesättet, att alla ska med:
• Alla barn får göra diagnostiska prov en eller två gånger om året. Då upptäcks det direkt om barnet inte har den läshastighet som det bör ha i sin årskurs.
• Upptäcks lässvårigheter går stora larmet och Rydaholmsmetoden sätts OMEDELBART in. Man väntar inte på en diagnos.

Fördelen med detta är att:
• Alla elever som har läs- och skrivsvårigheter får snabbt tillgång till metoden. De flesta kommer ikapp på 6–10 veckor, på i genomsnitt 3,5 lärartimmar.
• Hela skolan blir involverad och engagerad. En huvudansvarig pedagog utbildar sina kollegor. Engagerad fritidspersonal är med och läser en-mot-en med eleven under den halvtimme i veckan som de får denna VIP-behandling. Alla är med och jublar åt framstegen – och hur lätt det är att åstadkomma denna mirakulösa upphämtning.
• Barnen känner sig utvalda – inte utpekade. Det är en stor skillnad.
• Man klarar snabbt av alla ”lättare fall” och kan spara det stora artilleriet till den fem procent som har en svårare form av dyslexi och behöver långvarigt stöd och hjälp.

Om alla barn bara känner att de hänger med, att de blir sedda av sina lärare, att de känner sig utvalda i stället för utpekade, då tror jag precis som insändaren, att vi får arbetsro i klasserna.  

+ Modiga Sara
Sara Stille blev våldtagen som 13-åring - av den hon litade mest av allt i hela världen på. Hon höll tyst under många år. Men nu berättar hon sanningen i boken ”Bära leggings i januari”. Läs!

– Osmakligt, Max!
Jag gillar att hamburgerkedjan Max anställer hundratals människor med funktionshinder. Men det där interna vecko­brevet, med insinuationer om hur de anställda ska tänka vid valurnorna, var rätt osmakligt.

LÄS MER: Dyslexi "botas" i raketfart