HILLEVI WAHL: På senare tid har jag mött förvånansvärt många människor med social ångest, inte minst i skolorna. Jag har sett hur det påverkar inte bara den drabbade, ­utan också de som finns runt omkring. Handikappet kan isolera en hel familj. Samtidigt förstår jag så väl den där ångesten. När jag var tonåring kunde jag under långa perioder inte öppna ytterdörren, för jag var så rädd för att bli bedömd och bortvald. Jag mådde så dåligt att pappa ringde polisen, och när de till slut kom in i min lägenhet såg jag att pappa stod bakom dem och grät.

Jag har ärvt min känslighet och blygsel från pappa. Det är ett tveeggat svärd – fantastiska egenskaper när det gäller att läsa av andra människor och situationer, men också ett gissel när det gäller känslighet för andras tanklösa kommentarer.

Det är ingen slump att många utvecklar social ångest i unga år. Att komma in i puberteten innebär för de flesta att man börjar tvivla och kritisera sig själv. Det känns som om man ständigt står på en scen med alla sina skavanker rakt i strålkastarljuset. I Anna Kåvers utmärkta och lättbegripliga bok ”Social ångest – att känna sig granskad och bortgjord” (Natur & Kultur) läser jag om hur vanligt det är, runt tretton procent har den svårare varianten. Var femte svensk har en lindrigare form.

Det är inte en fobi för människor, som många tror, snarare en rädsla för hur man ska klara sociala situationer. Man känner en stor skräck för att göra bort sig och bli avslöjad. Ofta är detta förenat med att man har mycket högt ställda krav på sina egna prestationer. Glappet mellan den människa man tror sig kunna vara, om man bara lägger manken till, och den man faktiskt dagligdags är – det glappet kan kännas avgrundsdjupt.

Eftersom jag vet att det här är ärftligt så är jag mycket uppmärksam på mina egna barn och hur jag själv hanterar sociala situationer i dag. De har ärvt sårbarheten och jag vet att jag har ett stort ansvar som förälder att visa dem att det går att öva bort sina rädslor.

De flesta föräldrar tror att det blyga, självkritiska växer bort. Men det kan bli ett livslångt lidande. Precis som för mig och min pappa kan missbruk bli ett sätt att hantera ångesten. Men det går att bli kvitt ångesten med en skräddarsydd kbt-behandling. Jag blir varm i hjärtat när jag ­läser Anna Kåvers beskrivning av hur en terapitimme med rollspel kan se ut: ”Många gånger kan man se det humoristiska i situationen med andra människor och tillsammans kanske skratta åt dråpligheter som både klient och terapeut hamnar i. Klienten kan känna att terapeuten på många sätt lever i  samma sorts verklighet...”

Att någon fattar hur det känns. Det räcker ganska långt. Och ju tidigare man får hjälp att vårda sin känslighet på ett sunt sätt, desto bättre.

+ Apropå social ångest. Lyssna på podcasten Värvet, avsnittet med konstnären och författaren Lars Lerin. Mänskligt, sårbart och alldeles, alldeles underbart.

– Fattigdomsfällan. Enligt en kartläggning från PRO får kvinnor i genomsnitt 6 000 kr mindre i månaden i pension. Kvinnliga fattigpensionärer blir allt fler.