Hillevi Wahl: Jag tror på drömmar. Och jag tror att man måste vara noggrann med vad man drömmer om. En del av oss drömmer om ett nytt kök, en ny kropp, bättre sex eller rentav en ny man. Tror vi. Men jag tror att de drömmarna bara är en teaterkuliss som kan fällas ihop som en solfjäder precis som bakgrunden på husvagnsutflykten i Kalle Ankas jul. Egentligen tror jag att vi drömmer om något större och viktigare, som att bli älskade för de vi är, jämställdhet – och att vi slipper vara så förbaskat ensamma.

I dagarna har ståuppkomikern Kristoffer Appelquist Sverigepremiär i Piteå med sin föreställning ”Drömmen om Amerika”. Jag tror att vi är rätt många som har drömt om Amerika. Min farsa drömde om frihet, Frank Sinatra och fräcka prylar. Jag drömde om flashdance, förändring och farliga äventyr. Min sjuåring vill mest träffa Barack Obama eller åtminstone få hans supercoola bil. 

Amerika står för någonting. Man kan tycka vad man vill om mycket i landet, men det finns somligt man inte kan ta ifrån dem. Som Kristoffer Appelquist påpekar: De har en svart president. I ett land där det fortfarande finns folk som hade en mormor eller farfar som var slav. Det är inte illa. 

”När får vi en kvinnlig statsminister?” undrar Appelquist. ”När får vi en kvinna från Afghanistan som statsminister?” Det känns inte riktigt som om det är nära förestående, eller hur? Vi är så förbaskat rädda i det här landet. Vi törs inte ens öppna dörren om grannen är i trappan. I stället står vi och kikar i titthålet.

Men om Sverige blev den femtioförsta delstaten, då kanske? Då kanske vi kunde se potentialen i att hundratusentals människor är villiga i att komma hit och jobba hårt och skapa sig en ny framtid. Och öppna dörrarna lite för dem, säga jajemän, här får du en jordplätt, varsågod! Precis som Amerika gjorde när svenskarna hade det lite kämpigt i mitten på 1800-talet. 

”Vi har ju plats. Vi skulle lätt kunna få plats med alla 40 miljoner människor som är på flykt just nu”, säger Appelquist. ”Visst det kanske är lite trångt på Södermalm, lite runt Gärdet, kanske Malmö och Göteborg – men sedan är det i princip tomt!”

Det är en hisnande tanke. Men jag gillar den. Jag gillar verkligen den drömmen. Den största svenska folksjukdomen vi har just nu, den som gör att så många av oss äter och dricker för mycket – det är ju ensamheten. 

Och jag har hellre fyra nya kompisar än ett nytt kök och platt mage. För det är just det vi skulle få. Fyra nya kompisar per skalle!   Förmodligen tillväxt, fräcka prylar och förändring också. Vi kanske kunde få känna att vi var behövda, att det fanns en mening med allting, långt bortom 5:2-dieter och annat trams. Vi kanske rentav skulle kunna få en supercool afghansk-svensk kvinna som statsminister. Vilken grej!

+ Tjock men vanlig
Fett bra! ”Paradis: Hopp” är tredje delen i Ulrich Seidls filmtriologi. Den handlar om ett gäng barn på ”fatcamp”, ett bantningsläger – och det måste vara första gången tjockisar inte beskrivs som freaks utan som vilka känsliga människor som helst. Hurra.

– Oäkta barn – 2013
Bråka aldrig om pengar, sa Kristian Gidlund. Jag tror inte Bonnierklanen lyssnade. Och det är minst sagt märkligt att överklassen fortfarande, år 2013, får dela in barn i äkta och oäkta. Vad hände med lika inför lagen
?