HILLEVI WAHL Skoltandvården borrade i våra friska tänder, hävdade jag i en krönika härom veckan. Den har väckt många reaktioner, både från dem som har fått sina tänder sönderborrade på 60- och 70-talet – och självklart också tandläkare som befarar att jag spär på tandläkarrädslan. Jag håller inte med. Låt mig förtydliga:

Vi har att göra med ett tredelat problem: Borrandet i friska tänder, amalgamet och tandläkarskräcken. Många som jobbar inom tandvården i dag tycks inte veta att man faktiskt borrade i tänderna för att få amalgamet att fästa vid fissurrensningar. I dag använder man plastmaterial för förseglingar, detta fäster utan att borra.

Jag var otydlig när jag skrev om borrandet i förra krönikan. Mycket handlade också om att tandläkarna borrade bort minsta lilla antydan till karies, och långt utanför kariesskadans gränser, s k extension for prevention. Att det fanns riktlinjer om när man skulle borra betyder inte att alla skoltandläkare följde dessa på ett yrkesskickligt sätt. I dag vet vi dessutom att tänderna oftast läker sig själv. Det visste man inte då.

Det andra problemet är amalgamet i sig. Sedan 2009 råder i Sverige ett generellt förbud mot användning av amalgam. Det råder minst sagt delade meningar om hur skadligt amalgam är. Men det råder konsensus om att det kontinuerligt läcker kvicksilver som tas upp i kroppen. Kvicksilver har uppmätts i andningsluft, njure, hjärna med flera ställen. 

Massbehandling av skolbarn fick till följd att vi även fick en stor grupp icke kompetenta barntandläkare som borrade i våra tänder. Reaktionerna efter förra krönikan vittnar om att skoltandläkaren använde våld och hot mot barnen, i vissa fall skruvades det in stativ i munnen så man inte kunde stänga munnen.

Det borrades i fel tänder, på fel sida munnen, det borrades rakt igenom framtänder, det slants med borrar så läppar sprack. Många har berättat hur man som litet barn stod i kö utanför tandläkaren och hörde hur kamraterna grät och skrek – och ångesten över att vara nästa patient var stor. En tandläkare berättar hur hennes egen skolkamrat slet sig ur tandläkarens armar och sprang ut i vägen och blev påkörd. Så stor var hennes skräck.

Denna skräckupplevelse är, enligt min mening, långt värre än fyllningarna i sig. Alla dessa människor med traumatiska barndomsminnen har inte vågat gå till tandläkare på tio-tjugo år, vilket har varit förödande för deras tandhälsa.

Nu, tack vare en form av upprättelse i krönikan, har de dock bett mig rekommendera bra tandläkare så att de äntligen kan få ordning på sina tänder.

Jag vill poängtera att min erfarenhet av folktandvården för barn i dag är helt fantastisk.  Numera behandlar de flesta tandläkare barn med stor respekt och kunskap. Jag fick själv kontakt med en underbar tandläkare för ett tiotal år sedan som har visat närmast ömhet för mina tänder och min rädsla.

Så det finns hopp.

+ I dag är majoriteten av alla barn kariesfria. Över 70 procent av alla sexåringar och nästan 60 procent av alla tolvåringar och nittonåringar har aldrig haft ett hål.

– Gravida bör avstå från att laga tänder med fyllningar som innehåller det hormonstörande ämnet bisfenol A, råder Annika Hanberg, professor i toxikologi vid Karolinska institutet. Vilket betyder i princip alla plastfyllningar.