Hur kommer det sig att en spruträdd människa blir blodgivare? Det enkla svaret är: pappa. Egentligen vet jag inte varför jag vågade följa med honom till blodgivningen på Malmö Allmänna Sjukhus. Men jag tror det var de danska wienerbröden som lockade. De med enorma mängder choklad i. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg pappa göra det modigaste jag någonsin sett någon människa göra: Ge blod. Frivilligt.

Men det var någonting mer som fick ett rufsigt litet barn att se fram emot besöken på avdelningen. Jag tror det var själva stämningen. Den var så munter. Alla skämtade och skrattade, personalen var som rosenkindade änglar som öste beröm över pappas finfina vener. Allting var så friskt där. Livgivande.

Åren gick. Pappa fortsatte lämna blod, som en klocka, var tredje månad. Jag följde med så ofta jag kunde. Min rädsla förbyttes långsamt till en längtan. Jag ville också ge liv! Jag ville också vara sådär modig!

När mina jämnåriga kamrater knappt kunde bärga sig innan de fyllde arton så de kunde ta körkort, så räknade jag dagarna tills jag blev myndig och fick lov att ge blod. Sällan har en artonåring varit så stolt som när hon gav sin första blodpåse. Jag hade inte bara besegrat min rädsla, jag hade också fått höra den vackraste komplimangen: ”Du har lika fina vener som din pappa!”

Ännu stoltare blev jag när sköterskan jublade över min blodgrupp: ”Det är den ovanligaste av alla, dig behöver vi verkligen!”

Nu möttes vi där, pappa och jag. Vi låg på varsin brits och småsnackade, käkade våra wienerbröd under andakt och bar våra blodgivarnålar med stolthet på kragen.  

Sedan kom livet emellan. Studier och arbete tog alltför mycket av min tid. Jag hamnade så småningom i Stockholm, fick familj och barn. Varenda gång jag såg den stora röda droppen på fasaden till Blodgivningscentralen vid Fridhemsplan tänkte jag att jag skulle dit någon dag. En annan dag. En dag när jag hade lite mer tid. 

Och så plötsligt, för ett par veckor sedan, fick jag för mig att jag skulle springa Blodomloppet. Jag kom att tänka på pappa igen, och en dag när jag stod i tunnelbaneuppgången vid Fridhemsplan så svängde jag bara åt höger i stället för vänster. Så enkelt var det.

”Välkommen!”, sa sköterskan.

De danska wienerbröden hade uppgraderats till total lunchbuffé, inklusive kaffe med dopp. Änglarna och skratten var desamma. Mina vener var fortfarande förstklassiga och mitt blod behövdes lika mycket nu som då. Jag kände mig glad och stolt när jag hämtade mina barn i skolan. De tittade storögt på mig när jag berättade. Speciellt min spruträdda son. ”Du kanske vill följa med nästa gång. De bjuder på jättegoda bullar.” ”Okej då”, sa han. 

Och jag tror pappa log i sin himmel.

+ Cykelsommar. Jag har äntligen köpt en cykel. Den kostade bara tvåhundra kronor mer än ett månadskort på SL. Ett fynd! Nu ska jag upptäcka Stockholm i sommar.

– Du är ingen cykel! Som gammal malmöbo är jag fullkomligt förfärad över den bristande cykelbanekulturen i Stockholm. Låt mig förtydliga: Gå. Inte. I. Cykelbanan.