Men jag är ju i mitt hemland "Stick tillbaka till ditt hemland". Det får jag läsa varje gång jag har skrivit en kolumn. Men oavsett vad anonyma näthatare tycker, så är jag i mitt hemland. Mina föräldrar är födda i Bangladesh, så både det landet och Sverige är mina två hemländer. Jag är både bengal och svensk. Men även om jag inte var född här, så hade jag gjort Sverige till mitt hemland.

Många tycker inte att vi är svenskar. På grund av hur vi ser ut eller pratar. Under hela ens liv blir en kallad "invandrare". Men hur länge ska vi egentligen vandra? Hur länge ska våra ryggar bära runt stämpeln med vår egen eller våra föräldrars migration till Sverige? Jag är inte andra generationens invandrare, jag är andra generationen svensk.

LÄS MER: Löfven det går att be om ursäkt och backa från beslutet

Men vardagen definieras utifrån att vi inte är svenskar. Människor som ständigt ska förklara för en “så här gör vi i Sverige”. Främlingar som pratar med en på engelska istället för svenska. De antar att utseendet eller brytningen gör att vi är dumma i huvudet. Eller att vi är barn.

Jag gör allt för att de inte ska anta att jag är “en sån där” invandrare som fördomen utspår. Jag pratar extra tydligt, jag håller upp dörrar och hjälper till att bära barnvagnar. Ibland går jag runt med tuggummipapper i fickan i flera kilometer i jakten på en papperskorg. Den. Får. Inte. Landa. På. Marken.

LÄS MER: Tanvir Mansur: Utan kunskap om folksjukdomar kan vi inte behandla dem

Annars ger jag oss ett dåligt rykte. Men hur mycket du än försöker motbevisa alla, så blir du aldrig helt svensk. Hela omgivningen säger det, ibland till och med den egna familjen. Och jag kan anpassa mitt beteende, men jag kan inte anpassa min hudfärg. Till slut blir en själv övertygad. Jag är invandrare. Självbilden blir snedvriden. För i Bangladesh säger de att jag är svensk. Jag frågade min kusin från USA om hon känner sig som en bengal eller en amerikan. Hon förstod inte frågan. För henne var det naturligt att känna sig som både och. Hon har aldrig betvivlat sin amerikanska identitet. Den som kallas “invandrare” i Sverige heter “minoritet” i USA. Det ordet borde vi prata om när vi diskuterar diskriminering, segregation och representation. För en minoritetsamerikan ses ändå som en amerikan. En invandrare i Sverige ses inte som svensk.

LÄS MER: Tanvir Mansur: Rätten till vård är en mänsklig rättighet

Det betyder inte att rasism inte existerar i USA. Det handlar om hur någon formar sin självbild och identitet. Ju mer den växer upp som “invandrare”, desto mindre svensk känner den sig. Bara för att den inte tillhör majoriteten. Visst borde inte nationalitet spela roll. Men sen ska den in på den svenska arbetsmarknaden, prata om den svenska Melodifestivalen på den svenska fikarasten. För att accepteras som jämlikar. Som svenskar. Alla måste bjudas in till svenskheten oavsett ursprung, utseende eller kultur. Ta tag i svenskheten, gör den till din egen. Det gjorde jag, morgonen efter att jag hörde Erik Lundins senaste låt “Suedi”. Jag vakna upp och va suedi.

+ Erik Lundin. I P1 Morgon förklarade han varför han skrev låten: "Det sår vissa frön i huvudet om man hela tiden blir sedd på som annorlunda. Istället för att bli sedd för personen som man är."

- När majoritetssvenskar frågar vart du kommer ifrån bara för att du ser annorlunda ut. Det är just som att säga “du passar inte in här, hur kommer det sig?”