Jag känner telefonen vibrera i fickan. Jag tar upp den och ser ordet baba lysa starkt på skärmen. Det är fjärde gången han ringer inom loppet av två timmar. Vi pratar lite då och då, pappa och jag, men fyra samtal på en lördagskväll är utöver det vanliga. Jag svarar lite smått irriterad och han börjar direkt med att säga: ”Evyn, det här känns inte rätt.” ”Vad känns inte rätt pappa?” säger jag med en onödigt dryg ton. ”Att du är ute ikväll. Kan du inte bara åka hem?”

LÄS MER: Evyn Redar: Fem anledningar att älska vintern

”Men snälla, jag har sagt till dig att jag är på en konsert och efter det kommer jag nog åka hemåt. Ta det lugnt.” svarar jag.”Okej, kan du lova det? Och lova att du inte åker kommunalt, eller går runt på stan! Ta taxi vart du än går. Okej? Lova det!”, säger han lite stressat och jag hör hur mamma i bakgrunden ropar att de gärna betalar om det skulle vara så att jag inte har råd. Vi lägger på och jag går tillbaka in i lokalen igen. Mina föräldrar har aldrig vart överbeskyddande. De har alltid litat på att jag och min syster vet vad vi gör och att vi är tillräckligt starka för att ta hand om oss själva. Men ikväll var det annorlunda. Jag kunde känna deras starka oro genom telefonen den här lördagen den 12 november.

Några timmar tidigare hade jag och en vän varit på väg in till city. På perrongen i Fridhemsplan möttes vi av en stor grupp, cirka femtio stycken, som promenerade förbi oss. De var utrustade med sköldar som det stod Nordfront på med stora bokstäver. Även om vi bara gick förbi dem ganska snabbt så kunde jag starkt känna deras hat.

LÄS MER: Evyn Redar: Må han vara den sista vi förlorar till gatuvåldet

När pappa ringde mig förstod jag att det var här hans oro låg. Han ville hellre ha mig hemma än ute då han såg att det fanns en stor risk just denna kväll. ”Ingen vet vad de är kapabla till” har jag fått höra så många gånger och jag tror på de orden. Vi pratar om våldsbejakande rasister och nazister som inte sätter gränser för något. Organisationer med flera ledande företrädare som är dömda för bland annat dråp, försök till dråp och andra våldsbrott. Men vilka är de egentligen? Vilka är dessa 600 personer som samlats upp denna dag för att visa sitt missnöje? Hur ser de på samhället och hur det kan det skilja så mycket på deras syn och ”vår”?

När jag går in på deras hemsida och läser deras texter så slås jag av att min bild på just samhället inte skiljer sig så mycket. De skriver väldigt starkt om hur de inte kan stå och se på när de behandlas som andra klassens medborgare i sitt egna land, en sak jag själv skrivit om flertal gånger fast ur en annan synvinkel. När människor lämnas i skymundan i samhället så gör de näsan allt för att hitta något eller någon att peka finger mot. Någons fel måste det alltid vara att det ser ut som det gör. Jag riktar mitt finger mot makthavarna, de som sitter på medlen att förändra medan de organiserade nazisterna pekar sitt finger mot alla som inte faller in i deras vita ras eller anses önskvärda inom den. Vi ser samhällsklyftorna och kämpar starkt för att få bort dem och vi välkomnar alla i vår kamp. Deras ideologi använder samma samhällsklyftor för att argumentera för vit överlägsenhet. De sätter käppar i sina egna hjul. De hade vunnit mer på att stå med oss istället för emot oss. Men hela deras synsätt bygger på splittring.

+ Alla de som dagligen fortsätter kämpa för mänskliga rättigheter.
– Till företag som låter sig styras av åsikter från rasister.