Tre personer jag har förtroende för:

Randall Munroe

Xkcd-tecknaren och tänkaren har en frågespalt där han försöker ge seriösa, vetenskapliga svar på absurda hypotetiska frågor, och är en av få personer som jag tar på allvar när han yttrar sig om hur lång tid det skulle ta att fylla en swimmingpool med saliv.

Elise Andrew

Hemlighetsmakaren bakom I Fucking Love Science, en Facebooksida som lyckats skrapa ihop 24 miljoner fans, skriver om vetenskap och forskning på ett sätt som verkligen tycks drivas av sann entusiasm och glädje. Sådant smittar.

Åsa Larsson

Såväl när hon var med och grundade  Viralgranskaren  som när hon lär upp en i hur olika, mer eller mindre komplicerade, sällskapsspel skänker hennes närvaro en fast mark av trygghet. En sann journalist att lita på.

Förtroende är en mycket speciell känsla. Det är den som får dig att lyssna lite extra, att fundera ett varv till på en fråga du trodde du redan hade avgjort. Om du har förtroende för USA:s president Barack Obama så påpekade han härom veckan någonting intressant. På sociala medier, sa han i en intervju med ABC News, accepteras huvudlösa påståenden som sanning. De cirkulerar på nätet som om faktakontroller var meningslösa.

Det är inte vad Obama säger som är nytt, det är att han säger det. När jag var med och lanserade Viralgranskaren var vi ganska ensamma i Sverige om vårt fokus. Det fanns visserligen en gryende medvetenhet om problemen med rykten och bluffar på sociala medier bland skolpersonal och försvarsintresserade, men så värst mycket mer var det inte. Nu pratar alla om källkritik på nätet, inklusive den amerikanska presidenten. Uppsvinget som ämnet har fått de senaste åren är formidabelt.

►LÄS MER: Jack Werner: Varför skulle någon vilja tysta nättidningar? Här är ett förslag

Och det får man väl vara tacksam för, då problemen i allra högsta grad fortfarande existerar. Mellan hösten 2014 och våren 2015 undersökte ett team lett av datateknikern Arkaitz Zubiaga på University of Warwick hur rykten sprids på Twitter. I början av mars presenterade de sina resultat, bland annat att ett rykte som visade sig stämma i snitt tog två timmar att bekräfta, medan ett rykte som bottnade i osanning tog 14 timmar att dementera. Dessutom kunde de visa att rykten som varken hade bekräftats eller dementerats generellt tenderade att tas som sanning av användarna.

Ett sätt att råda bot på detta är det kritiska tänkandet, men även det kan gå för långt. Jag ser ofta människor skryta om hur kritiska de är – faktiskt så pass att de inte litar på någonting alls. Sådant slutar ofta med att man bara tar till sig det som tilltalar ens förutfattade meningar. 

Det är därför dags att vi pratar om förtroende. Jag har inget till övers för det nedsättande ordet slampa när det används för att beskriva någons sexliv, men på sociala medier finns det ett beteende som skulle kunna kallas förtroendeslampigt: att acceptera vilka källor som helst så länge de ger bekräftelse. Nä, på det här området (men inte på några andra) behövs lite gammeldags sexualmoraliska riktlinjer. 

Prova att någon gång känna efter, och tänka på saken. Vem har du förtroende för, och varför? En journalist, en bloggare, en debattör, en ledarskribent? Notera hur förtroenden växer fram under lång tid, och lätt kan raseras. Var varsam och noggrann med ditt förtroende, och ge det bara till dem som om och om igen imponerar på dig med sin grundlighet och samvetsgrannhet. Var samtidigt generös med chanser, och prova ofta nya källor mot ditt förtroende. Påtala det när någon sviker ditt förtroende, och överge de som inte verkar bry sig. Belöna de som du känner förtroende för genom att dela deras länkar på Facebook. 

Det är de du har förtroende för som formar din världsbild. Så ställ lite krav på dem.