CISSI WALLIN: Så närmar man sig trettio. Hemma i Uddevalla har jämnåriga i stort sett tonårsbarn, eller så har de lyckats producera två småttingar inom loppet av två år. De har ofta mammabloggar också, som inte sällan heter något i stil med ”Liams mamma”. Ibland kallar de sig ”supermammor” och då blir jag rädd. Även om det kanske ligger ett visst mått av glimt i ögat bakom. Att bli förälder sägs vara det största man kan vara med om. Att bli mamma tycks även innebära att man under resten av sitt liv främst ska identifiera sig i och bekräftas kring detta. 

Mammor är andra mammors värsta kritiker, om man ska tro alla jag stött på som i stort sett brutit ihop efter att ha surfat runt på Familjeliv.se i tio minuter. Det finns nog ingen så ständigt granskad grupp i samhället som just mammor. 

Medan diverse kändispappor som helt öppet berättar om hur många dagar om året de är borta från sin familj trots detta utnämns till typ ”årets pappa”, får en morsa som ger sin ettårig en Piggelin skäll och skuld. Och mina väninnor som fått barn vittnar om mammagrupper där de andra kvinnorna enbart pratar om sina ungar. Som att de slutar vara mångfacetterade kvinnor med såväl drömmar och mål bortom barn. Samma sak i lekparken när ungarna är lite större. Allt handlar om att vara THE mamma.

Alla jag känner som är eller har varit på smällen berättar om den stora skräcken; att bli en så kallad ”dålig morsa”. Jag känner redan nu att jag inte kommer att bli en så kallad supermamma. Handen på hjärtat; jag blir nog en ganska medioker morsa. Jag kommer att vilja jobba mycket, kanske till och med skaffa en barnflicka i perioder.

Jag vill kunna ha egentid med min man och lämna bort ungen när vi åker på krogresa till London eller vuxengöttar oss i New York några gånger om året. Men det kommer bli bra ändå. ”Vänta bara tills du själv fått barn” skanderar många mammor när jag berättar om min inställning. Och jag känner bara att lika lite som jag kunde identifiera mig i dem som 19-åring, lika lite kan jag identifiera mig i dem nu. 

Och jag kräks på den här översittarmentaliteten många morsor har mot oss barnfria. Som att de uppfunnit hjulet. Flugit till mars på en segway. När de i själva verket gjort något ytterst o-orginellt. Men såklart ändå; fantastiskt.

Prestationsångest är nog mammans värsta fiende, vid sidan av andra (dömande) mammor. Sedan när blev det en tävling? 

Och vad får man om man vinner? En egen hyllningstråd på Familjeliv.se?

+ Avväpnande Söderlund. Ann Söderlund som mammaförebild. Det blir som det blir – avväpnande.

– Bisarr kroppspanik. Kroppspaniken man som nyförlöst bombarderas med. Bisarrt.