Jag var väl åtta år eller så, och hade börjat spela hockey. Vårt lag hade tagit sig till final i en stor cup och inför matchen hade tränaren bjudit in en A-lagsspelare i omklädningsrummet. Han stod i hörnet med armarna i kors medan vi satt knäpptysta i våra överdimensionerade axelskydd och lyssnade på tränarens inspirationstal. Han började med att sansat konstatera att vi var i final. Därefter ökade han tonläget och tjöt att vi skulle ge järnet i varje skridskoskär.

En konstpaus följde. Sedan dundrade han: Visa nu för fan att det är lite kuk i er.

A-lagsspelaren nickade. Vi åttaåringar satt lika tysta som innan. Jag tror inte att någon av oss ens hade insett att vi en dag skulle få hår på snoppen. Vi förstod inte vad tränaren menade. Det var heller inte att läge att fråga. Det var tydligen något man sa.

Sådär var det ju när man var barn. Ens referensramar var så små att man antog att allt vuxna sa och gjorde var normalt.

Jag minns inte hur det gick i finalen, men jag minns slöjdläraren som vi hade under samma tid. En dag körde en av mina klasskamrater in armen i svarven. När läraren såg hur blodet droppade från den trasiga handen plockade han inte fram några bandage. Han skrek bara: Torka upp blodet för helvete.

Jag minns också en religionslärare, som jag tyckte väldigt mycket om. Nästan alla hennes lektioner var likadana. Hon läste högt ur Gamla testamentet medan vi ritade i våra skrivböcker. Sedan började hon gråta.

I efterhand har jag insett att andra vuxna förmodligen tyckte att hockeytränaren, slöjdläraren och religionsläraren var ganska egenartade, men trots att de ibland betedde sig märkligt har jag alltid mints dem med större värme än de duktigt korrekta lärarna.

När jag var 22 år ringde pappa och sa att hans sambo var med barn. Då tyckte jag inte att nyheten berörde mig något särskilt, men nu, åtta år senare, har jag och lillebror roligt tillsammans. Vi armhålepruttar, dansar och hittar på sånger på ”danska”. En gång byggde jag ett skägg av papp och hushållssnöre åt honom, som han färglade med grönt tusch.

När vi nyligen hade en springtävling i pappas trädgård slog det mig att han lever exakt samma liv som jag gjorde 23 år sedan. Han bor i samma rum i samma hus, han går i samma skola, och för någon månad sedan började han spela i samma hockeylag.

Insikten fick mig att tänka på hockeytränaren, slöjdläraren och religionsläraren. Den typen av dårar kan ju inte ha ansvar för barn. De kommer att göra honom störd för livet. Lillebror måste skyddas!

Men häromdagen berättade lillebror att han varje morgon sätter på sig pappskägget som jag byggt åt honom och att han bär det i skolan, där han sjunger våra sånger på låtsasdanska.

Jag insåg då att jag själv är en av de där konstiga människorna som han, i brist på bättre vetande, betraktar som normal.

+ Släktforskning Folkets bio har köpt in Sarah Polleys fantastiska dokumentär om hennes mamma. ”Stories We Tell” har svensk premiär i sommar.

– Hårda paket Det besvärliga när vänner ger en böcker i present är att man blir tvungen att läsa dem.