"Nu säger jag upp mig", viskar jag till min kompis i trängseln på ett tak någonstans i Brooklyn. Vi klamrar oss fast kring varsin burköl och hans ögon växer.

"Är du helt säker?"

Jag står i en vårjacka trots att kalendern visar januari och knuffas fram och tillbaka i svärmen av fest. Musiken dånar ut i natten, visslar sig fram mellan broarna. Han kastar iväg sin burk och lägger sina händer om mina axlar.

"Vill du verkligen offra det här?"

► LÄS MER: Sandra Beijers blogg på Metro Mode

Och jag vill förstås svara att jag vill det. Att jag är fullkomligt och hundra procent redo att släppa det här livet. Men det är jag inte. För bara några dagar sedan hamnade vi på en oansenlig bar som efter en timme sprack upp till en guldglittrande burleskfest. Dagen efter det stod vi i ett vardagsrum som byggts om till en teaterscen. Och i dag: i dag åt vi ostron i en skybar och såg en skymt av Harrison Ford. Nu står vi här, på en takfest fastän det är januari. Hur kan jag vara säker? Jag har aldrig varit så osäker på något i hela mitt liv. Men i stället svarar jag:

"Ja. I morgon säger jag upp mig."

Men det blir i morgon alldeles för fort. Jag har bokat ett möte med min chef strax innan lunch. Jag övar meningar och bortförklaringar och potentiella scenerier. Halsen är så torr, kanske ett resultat av gårdagens öl, men det känns inte så. Även om jag har sagt upp mig förut är det inte samma sak som nu. Det här är inte att ge upp ett jobb, det här är att ge upp allt. Manhattans breda avenyer, Bushwickmän i hatt med mjuka läppar, pizza slices för en dollar, de fluffiga träden i West Village och: mitt hem. Jag krigade så länge för den fina visumstämpeln i passet och nu rycker jag undan den från mig själv. Tre år i New York är en livstid. Jag tittar på bilder innan jag flyttade och tänker att jag ser ut som ett barn. Hon där, hon visste ingenting. Hon visste inte att det skulle bli precis som på film: att storstäder tar en med storm. Framför allt de på öar. Framför allt de som aldrig sover.

Jag blir vinkad in i det inglasade hörnkontoret där min chef frågar vad som står på. Jag vill egentligen svara att exakt allt jag känner står på, men i stället gör jag något annat, jag minns det knappt. Jag säger upp mig. Säger upp mig från det fina kontoret på den tjusiga adressen, säger tack för allt men nu måste jag fara. Adjöken adjö.

När jag lämnar rummet tänker jag inte på New York. Jag tänker varken på takfester, Broadwaymusikaler, Williamsburghipsters eller den dammiga söta doften i East Village under sommarmånaderna. Jag tänker inte ens på de breda storslagna avenyerna som viker ut sig utanför fönstret. I stället tänker jag på ögonblicket i det inglasade hörnkontoret när han frågar,

"Men varför?"

Och jag svarar, för att det inte finns något annat svar då eller nu eller någonsin:

"För att jag vill skriva. Jag vill inte jobba på kontor. Jag vill bara skriva."

+ En delad värld. SVT:s nya ungdomsserie om en värld utan män är den perfekta mixen av Bieber fever och domedag.

- "Du har nu använt större delen av din surfvolym för denna månad." Omodernaste jag vet just nu.

LÄS MER: "När man tar på sig genusglasögonen känner man ilska"