Jag är 70-talist, så jag är uppvuxen med att avsky Margaret Thatcher, långt innan jag visste vem hon var. I 1980-talets medier framställdes järnladyn som sinnebilden för ett arrogant fruntimmer som alltid skulle veta bäst och rev sönder ett fungerande välfärdssamhälle. Vete katten om vi inte också använde hennes namn som skällsord på skolgården.

Först långt senare förstod jag att Storbritannien stod vid ruinens brant när Thatcher tog över 1979. Priserna skenade och var dag såg en ny strejk. Gruvarbetarfacket, som bland annat fick pengar från Sovjetunionen och Libyens Gadaffi, drog ur kontakten när de inte fick som de ville. En period fick industrin bara arbeta tre dagar i veckan och TV-sändningar efter 22.30 stoppades. Sophögarna tornade upp sig i London och en kommun hyrde en fabrik för att lagra lik som inte kunde begravas.  

Det var inte för skojs skull Thatcher lade ner ineffektiva företag och liberaliserade landet. Det var för att det höll på att gå under. ”Problemet med socialism är att du förr eller senare får slut på andras pengar”, som Mrs T uttryckte det. Sedan 1976 tvångsförvaltades Storbritannien som första industrialiserade land i historien av Internationella Valutafonden, i utbyte mot räddningspaket. Storbritannien var Grekland. Men med henne vände det. 1979 hade britternas levnadsstandard halkat efter övriga västvärldens i 30 år. Sedan drog landet i stället ifrån i 30 år. 

Även en järnlady har förstås sina rostfläckar, och mycket jag ogillar. Efter hennes dödsbud i måndags har många dokumenterat dem. I Expressen uppmärksammar Jonas Gardell att hon förbjöd skolor och myndigheter att tala positivt om homosexualitet. I Dagens Arena skriver Håkan A Bengtsson: ”Hon omfamnade den chilenske massmördaren och diktatorn Augusto Pinochet. Hon stödde apartheidsystemet i Sydafrika.”

M en om vi inte ska nöja oss med skolgårdsklyschor måste vi uppfatta nyanser på det sätt Thatcher inte alltid kunde. Jo, hon införde det groteska förbudet mot ”homo-propaganda” – men hon var också en av få konservativa som röstade för att legalisera homosexualitet. Hon var vän med Pinochet – men därför att Chile var det enda land i Sydamerika som hjälpte henne när den argentinska fascistdiktaturen invaderade de brittiska Falklandsöarna 1982. Och Bengtsson sprider en vandringssägen om Sydafrika. Thatcher krävde att apartheid avvecklades och att Mandela frigavs. Däremot var hon emot sanktioner som hon trodde skulle göra regimen hårdare.  

Thatcher, som var van vid mordförsök och musiker som sjöng att hon borde dö, hade knappast darrat inför vår skolgårdsjargong. ”Jag blir alltid väldigt upplyft när de angriper ens person”, sa hon en gång, ”för det betyder att de inte har några politiska argument kvar.”

+ ”Järnladyn”

Passa på att se Meryl Streep
i rollen som Thatcher i filmen ”Järnladyn”, ett mycket starkt porträtt av en sällsynt stark människa och politiker.


Kim Jong-Un
Jag får lite Hitler-vibbar av Nordkoreas diktator: Vi skrattar åt honom för att han är uppenbart galen och ständigt hotar alla. Men det betyder som
bekant inte att det inte kan bli krig.