JOAKIM LAMOTTE: Jag har aldrig gått i en prideparad och funderar ibland på varför de behövs. Samhället har väl aldrig varit mer tolerant än nu? Vi har homosexuella som spelar fotboll, sitter i riksdagen, och är programledare på tv.

Ungefär där brukar jag sluta tänka och kollar i stället ett avsnitt av någon HBO-serie, borstar tänderna och går till sängs med min fru. Funderingarna kring hur det är att vara homosexuell i Sverige är vid dagens slut oftast bortblåsta.

Dock inte i skrivande stund, efter att ha läst om det homosexuella paret i Marks kommun, som de senaste månaderna utsatts för både misshandel och andra kränkningar, och om killen i Sundsvall, som slagits blodig på grund av sin läggning. För att inte tala om de homofientliga prästerna som ”Uppdrag granskning” inom en snar framtid kommer att avslöja. Dessutom tänker jag på min kompis kollega Anders, som är ingenjör på ett stort företag i Stockholm.

Anders är gay men vågar inte komma ut på jobbet. På företaget finns en utbredd kultur av homofobi, som yttrar sig i form av bögskämt och allmänt sexistisk jargong. Av rädsla för att bli utstött eller särbehandlad av cheferna väljer Anders att låta folk tro att han har flickvän i stället för pojkvän.

Han spelar med när kollegorna skämtar om att det förhoppningsvis är hans tjej som bakat de bullar han ibland har med till fredagsfikat. Och han skrattar i samförstånd när cheferna frågar sina anställda vad de tycker är äckligast: bögar eller flator?

Om man översatte Anders upplevelser till att gälla mitt eget liv, skulle det innebära att varje dag fylldes med tusen lögner. Jag skulle aldrig kunna berätta att jag har barn med min fru, eller ens prata om vad jag har gjort i helgen, utan att trassla in mig i förvecklingar.

Det vore även omöjligt att ha ett foto av min familj på kontoret. Att ta en promenad på stan, hand i hand, vore lika förbjudet som att ligga på stranden ihop en solig sommardag – ögon finns överallt. Hela mitt liv skulle bli ett mentalt fängelse som kretsade kring undanflykter, ångest och lögner. Förmodligen skulle det bli övermäktigt och resultera i havererat äktenskap och destruktivt privatliv.

Enligt Brottsförebyggande rådet uppskattas tiotusentals svenskar årligen utsättas för hatbrott med homofoba motiv. Med det i minnet och efter att ha hört om Anders, paret i Marks kommun, killen i Sundsvall och de homofoba prästerna i Svenska kyrkan, vill grottmänniskan i mig ge sig ut på Sverigeturné för att knacka böghatare, men det strider lyckligtvis mot svensk lag.

I stället tänker jag i år för första gången delta i en prideparad. Några som däremot inte kommer att gå med är Anders och hans pojkvän. Deras chefer eller arbetskamrater skulle ju kunna se dem, i toleransens Sverige 2014.

+ Homofientliga präster i ljuset. Att SVT:s ”Uppdrag granskning” den 28 maj kommer att visa ett reportage där de drar fram homofientliga präster i ljuset.

– Att präster får välja. Att Svenska kyrkan fortfarande låter präster välja att inte viga homosexuella.