För några år sedan träffade jag juristen Yon Goicoechea, ledaren för studentrörelsen i Venezuela, som protesterade mot den allt mer auktoritära politiken i hemlandet. Den imponerande 24-åringen menade att den socialistiska politiken höll på att föra landet mot avgrunden, men menade samtidigt att allt motstånd måste vara fredligt. Det var samtidigt som ledande svenska vänsterpartister hyllade landet som en fyrbåk för framsteg och socialism.

►LÄS MER: Johan Norberg: Alla har rätt till sina åsikter – men inte till påhittade fakta.

Regimen avvecklade den fria marknaden och i princip omöjliggjorde för vinster i både välfärden och vardaglig affärsverksamhet. Det ledde också till att nästan ingen längre producerar och säljer livsmedel, tvål, toapapper, medicin. Brödköerna växer och folkets desperation tilltar. Amnesty International berättar om en ”episk katastrof”: Barnen läggs före middagstid för att de inte ska klaga över hunger. Mödrar skjuts ihjäl när de protesterar för mat. 33-årige Javier behöver en medicin mot en hjärtsjukdom. Han har bara 18 piller kvar. Sedan får han inga fler. ”Om du blir sjuk i Venezuela dör du”, berättar han. Han vet. Hans pappa skrevs nyligen ut från sjukhuset då det inte längre hade de mediciner han behövde. Han dog några dagar senare. 

Så hur förklarar de svenska socialister som bejublade varje steg mot socialism att det resulterade i en mardröm? Som alla fanatiker: Med att de inte gick tillräckligt långt. Det är ”en klassisk kapitalistisk kris” skriver Kajsa Ekis Ekman i ETC, om världens minst kapitalistiska land (Venezuela kommer på plats 157 av 157 länder i ekonomisk frihet enligt Fraser Institute). En grupp vänsterpartister instämmer i Sydsvenskan att det är ”en kris för kapitalismen”, och den ”visar att kapitalismen inte kan regleras genom demokratiska beslut”. Venezuela är alltså för demokratiskt, enligt företrädare för ett riksdagsparti, en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag.

►LÄS MER: Johan Norberg: Cannabis legaliserades – ingenting hände.

Venezuelas regim är den första att hålla med. Regimens målsättning är inte längre att lösa problemen, berättar Amnesty, utan att tysta dem som talar om dem. Människorättsorganisationer rapporterar om politiska fångar som utsätts för tortyr – grov misshandel, elchocker, skenavrättningar och hot om våldtäkt. Inte misstag i arbetet, utan försök att skrämma folk från att stödja oppositionen, som har majoritet i parlamentet. Human Rights Watch uppger att regimen påstår att dissidenterna har förberett terrorattentat, men utan att presentera några bevis, utom att de har innehaft regimkritisk litteratur eller har krävt att politiska fångar friges.

Så hur har det gått för Yon Goicoechea, studentledaren som organiserade icke-våldsmotstånd mot regimen? I måndags när han lämnade sitt hem blev han utsliten ur sin bil, förmodligen av säkerhetspolisen. De anklagade honom för terrorism. I skrivande stund vet ingen var han är.   

+ Kungsparksveckan i Malmö. Det är inte i Kungsparken och det är inte en vecka, men det är den mest kreativa och excentriska blandning av musik, fest, debatt och folkbildning jag känner till.

- Strumpgate. Kritiker menar att privata vårdgivare har för mycket fokus på att minska kostnader. Alternativet är tydligen landsting som köper strumpor för 6 000 kronor paret.