Så Stephen Fry stängde sitt Twitterkonto efter råskället mot Baftagalan, där han skämtat om att vinnaren av ”bästa kostym” klätt sig som en baglady kvällen till ära. Twitterdrevet beskyllde Fry för mobbning och sexism. De visste inte att Fry är god vän med damen i fråga. Ingen frågade. Och de brydde sig inte om att Fry bara med sitt Twitterkonto gjort mer för att bekämpa fördomar än de tillsammans gjort under hela sina liv.

De börjar bli tröttsamma. Alla de självrättfärdiga och lätt förstoppade kverulanter som betraktar det mänskliga livet mest för att då och då finna en liten förgriplighet eller något opassande skämt som de triumferande kan lyfta ur sitt sammanhang och gallskrika åt. De tror att de är djärva kämpar mot strukturellt förtryck, när de i själva verket ägnar sig åt den billigaste formen av felfinneri: Att vara den tretusende personen som djärvt twittrar om att det där var faktiskt lite nedlåtande.

► LÄS MER: Johan Norberg: "LO gör flyktingar till en permanent underklass"

Från början var sådan vaksamhet ett viktigt korrektiv mot hets och mobbning förklätt till humor, men det har urartat till fobi mot allt som stör. Vi angriper folk vi aldrig träffat för uttalanden som vi gissar sårar människor vi aldrig hört talas om. Det är en klappjakt som riskerar att fälla all lekfullhet. Jerry Seinfeld har berättat att komiker numera varnar varandra för att uppträda inför studenter eftersom de bara är där för att hitta något att känna sig kränkta över.

Men är inte just komedi den sfär där vi kan utmana gängse moral och leka med tabun? Där vi kan neutralisera våra fördomar, vår misstänksamhet och ångest genom att skämta om det. Humor kan förstås användas för att förnedra och trycka ned, men ofta är den ett smörjmedel i relationer, även ibland när vi skämtar om andra. Efter en studie av de etniska skämtens historia har sociologen Christie Davies observerat att skämten sällan riktades mot grupper man hyste verklig fientlighet emot. De handlade oftare om grupper som stod en relativt nära (svenskarna berättade till exempel generande Norgehistorier, inte Rysslandshistorier). Humorn blev ett sätt att leka med olikheter och garva åt dem. Humorn är dålig på att piska upp fruktan och förakt, eftersom skrattet i sig är förlösande. Den som har ljusskygga syften sprider vandringssägner som förfärar, inte lockar till skratt.

► LÄS MER: Johan Norberg: "Snabbjärnvägarna är ett kolossalt slöseri med pengar"

Det finns förstås undantag, men av dessa skäl kan humorn underlätta samlevnad. Lite som det där paret som på middagarna skämtar om varandras excentriska sidor. De kan vara pinsamma och ibland gå över gränsen, men det kan vara bättre än att gå omkring i tystnad och reta upp sig, med risk för att det slutar i en explosion. Många är rädda för att någon, någonstans ska bli sårad. Jag är mer rädd för ett samhälle där vi betraktar varandra under isande tystnad.

+ Operabaren-Dan. En exceptionell man på en exceptionell restaurang, som alltid får oss att känna oss ”hemma”.

- Vabruari. Ingen kan se så ledsen ut som en febrig dotter som inte ens orkar äta glass.