JOHAN NORBERG: Alla älskar en vinnare, så gissa om Angela Merkel är i ropet just nu. Tysklands förbundskansler fick nästan egen majoritet efter det tredje segervalet i rad, i ett Europa där få regeringar blir omvalda. I ett Europa som hon nu dominerar. På omslaget av The Economist står hon på en piedestal, omgiven av de vacklande symbolerna för andra euroländer: ”One woman to rule them all”.

Och visst är de tyska kristdemokraternas ledare skicklig, med ett unikt folkligt förtroende. Tyvärr. För det säger något beklämmande om vår tid att denna ledarstil är beundrad. Ibland liknas Merkel vid den brittiska premiärministern Margaret Thatcher, men Thatcher slogs alltid för sina idéer – även när hennes egna statsråd var emot henne. Merkels statsråd vet inte ens vad förbundskanslern innerst inne vill. Hennes seger är principlöshetens triumf.
 
Merkel var kärnkraftsvännen som över en natt beslöt att avveckla all kärnkraft för att väljarna skrämdes av Fukushima, som inträffade lite för nära tre viktiga delstatsval. Hon ville hålla staten borta från lönesättningen, tills hon insåg att hon vann vänsterväljare med en statlig minimilön. Hon tog familjepolitiken från socialdemokraterna och motstånd mot värnplikt från liberalerna. Strax efter att ha lovat att aldrig rädda eurostater som misskött sig började hon signera checkarna.
 
Att byta åsikt är ingen synd – att aldrig ha en åsikt är det. En kritiker hävdar att förbundskanslern bara verkar ha tre principer när hon tar sig an en ny fråga: 1) Håll alla möjligheter öppna, 2) Tveka intensivt, och 3) Tala i så komplexa termer att ingen märker att du ändrar dig så fort du tror att du får fler röster på något annat.
 
I valkampanjen bad Merkel om ett personligt förtroende, den trygga modersgestalten som du alltid kan lita på. Omvärlden är opålitlig och full av risker, men ”mutti” är trygg. Vid Berlins centralstation satt en 2 400 kvadratmeter stor avbild av Merkels händer och texten ”Tysklands framtid är i rätta händer”. 
 
I en elak bok från förra året påstår partikamraten Gertrud Höhler att makten är det enda som driver Merkel. Höhler menar att vi bara kan förstå Merkel utifrån hennes 35 levnadsår i det kommunistiska Östtyskland. Livet i diktaturen lärde henne att inte lita på någon, att inte uttrycka någon åsikt och alltid anpassa sig efter den sanning som gäller för dagen. Att ha principer i ett sådant system var bokstavligen livsfarligt. 
 
Jag vet inte om förklaringen håller, men bilden av en opportunist är korrekt. Och ett Europa som står inför stora utmaningar mår inte bra av makthavare som inte öppet argumenterar för vad de vill åstadkomma. Och när mörka vindar blåser över kontinenten bör dess ledare vara något mer än en vindflöjel.
 
+ Rekordlåg barnadödlighet. Barnadödligheten i världen har halverats sedan 1990. 
 
- Romregistret. Staten upprättar etniska register. I Sverige. 2013.