JOHAN NORBERG: Det här borde vara julklappen till alla som har varit galet förälskade, som har tolkat och övertolkat minsta ord och fått andnöd när mailet eller sms:et från just objektet för åtrån äntligen anlände. Alltså en julklapp för nästan alla.

Jag syftar på Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande”, som härom dagen fick Augustpriset. Om den unga skribenten Ester och hennes olyckliga besatthet av den äldre konstnären Hugo, och deras kärlekshistoria, om det nu är vad det är.

”Hon läste den och såg att alla älskade och grät på samma sätt och av snarlika skäl”, som romanens Ester säger när hon läser en klassisk romantisk brevväxling, ”alla svek och blev svikna på samma sätt och alla tänkte att ingen hade älskat så här förut eller haft så här ont. Alla var unika på samma sätt. I alla tider och överallt.”

Det är en evig historia, men Lena Andersson kan berätta den plågsamt sakligt och trovärdigt för hon har en vaken blick för mänskligt beteende. ”Hon skulle absolut inte ringa honom i dag. Hon ringde.” Andersson skildrar träffsäkert hur den som bromsar har makten i ett förhållande och visar att det svåraste att härma är normalitet. Kärleken kan vara blind – och lite generande. Liksom man vill ropa till karaktären i en skräckfilm att inte gå ned i källaren, vill man ropa till Ester att inte skicka det där sms:et.

Andersson analyserar trovärdigt salongsradikaler som Hugo. Personer som tror att de säger obekväma sanningar, när de i själva verket är måna om att alltid uppfattas som goda – ”Alla tycker sig gå emot strömmen. Det är det som är strömmen.” 

Hon påpekar att kyliga människor ofta är snälla, för snällhetens gester kostar inget, gör att man får vara i fred. Hugo är alltid snäll mot främlingar, men hård mot dem han lär känna.

De med makt ursäktar lätt sin hänsynslöshet genom att plötsligt minnas att de en gång var maktlösa: ”Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.” En liknande mekanism gör att de kan ursäkta de mest reaktionära krafter som bekämpar västvärlden och liberalismen, så länge dessa på något vis kan uppfattas som fattiga och maktlösa.

Lena Andersson har en imponerande formuleringsförmåga. Boken är full av formuleringar som dröjer sig kvar. Hon säger mycket med små medel, språket är rakt och glasklart, ibland så ledigt att det nästan känns nonchalant, vilket måste kräva en väldig koncentration.

Jag kommer att tänka på litteraturhistorikern E N Tigerstedt som om Hjalmar Söderbergs språk sa att det ser så enkelt ut att man tänker att vem som helst borde kunna skriva det, men att det är så svårt att få till en så enkel stil att bara Söderberg kunde göra det.

+ 9/11 Memorial. Två kvadratiska hål efter de fallna tvillingtornen, där vatten faller ned – och ned igen i avgrunden. Monumentet till minne av terrordåden i New York 2001 är bland det stark-
aste jag sett.

– Mediepanik om våld. Media varnar för en epidemi av ”knockout-game” i USA, där förbipasserande oprovocerat slås ned av unga gäng. Konstigt, med tanke på att polisen inte säger sig se någon plötslig ökning.