Damaskus, liksom övriga Syrien, har blivit ett stort fängelse med vidöppen himmel. Det är inte en metafor, utan verkligheten. Tiotusentals söker i varje ögonblick en räddningsväg till Europa.

Ahmad, en skolkamrat till mig, är nu i staden Izmir i södra Turkiet, precis i början av sin resa.

Han talade med mig i går och gav en första beskrivning av staden: ”Salim! Det är precis som domedagen, alla väntar på en enda signal från en okänd man, vi vet inte hur och när han ska ta oss till gummibåten, till räddningen. Jag vill inte sova här, eftersom jag vill att min första natt efter i dag ska bli i Europa.”

Europa, som har vaknat till ännu en katastrof, bestämde sig för att lyssna till ropen från 220 000 döda på grund av Assad, en halv miljon fängslade och hundratals drunknade i Medelhavet. På gatorna i sina städer har folk gått med plakat och gett sitt stöd till de miljontals hemlösa. De begav sig till järnvägsstationerna för att se om det verkligen är rimligt att en person ska behöva bege sig tusentals kilometer för att nå sina drömmars land?

Jag kommer inte att tala om treårige Alan, för många har redan pratat om honom. Jag kommer inte att tala om de sjuttio liken i en kylbil på en av Österrikes vägar. Många av er har förskonats från detta olycksaliga öde. Jag kommer att tala om dem som väst inte har hört talas om. Om våra släktingar och familjer i Syrien, som söker en tillflyktsort undan granaterna som regnar från himlen, om dem som inte kommer att fylla morgondagens tidningars förstasidor med slogans som ”Jag vill hjälpa”, om dem som i tysthet väntar på Bashar al-Assads tunnbomber eller IS knivar och blinda extremism. Låt oss berätta om dem för våra medmänniskor i det nya landet Sverige.

I februari 2014 utfärdade FN ett beslut om att förbjuda den syriska regimen från att använda tunnbomber mot civila. Det är bomber tillverkade av metallbitar och det högexplosiva ämnet TNT, som släpps ned från helikoptrar. Men trots detta har regimen hittills släppt 11 000 tunnor, som sedan årets början har dödat 7 894 civila. Skräcken som dessa vapen sprider har utan tvekan tvingat er att tillsammans med era kära och familjer, i tiotusental eller kanske i hundratusental, lämna era städer och byar. Men dessa uppgifter kommer inte att attrahera Sveriges tidningar, trots att regimens bomber sedan årets början har skördat sju gånger så många liv som IS i Syrien.

I dag behöver vi mer än någonsin arbeta tillsammans, som syrier i exil, med att informera våra nya länder om fasorna i vårt fosterland. Vi måste informera dem om att det delvis är deras länders politik som har lett till förödelsen, då de inte har skyddat de mänskliga rättigheterna, vilket i deras lagar ses som en kärnfråga. Utmaningen nu är att informera våra nya samhällen om det som händer i vårt land. Jag är medveten om att vi inte tycker om politik och undviker den, eftersom diktaturen har lärt oss detta. Men i dag är vi invånare i ett land som talar politikens, diplomatins och förhandlingens språk. Våra kanaler är gatan och folket, för att påverka politiken i vårt nya land, gentemot vårt fosterland. I dag är politiken den enda vägen för att rädda våra kära i Syrien.

Den solidaritet som vi har upplevt under de senaste dagarna gör oss optimistiska, trots att den kom mycket sent. Men den centrala frågan är: kan vi verka för att denna solidaritet tränger bortom EU:s gränser och tågstationer, till syrierna i länder som också har behov av stöd och hjälp, som inte kommer att förstå betydelsen av ”Refugees Welcome”, eftersom de inte är här?

Salim Salama

Syrisk-palestinsk bloggare och aktivist. Politisk flykting bosatt i Malmö sedan början av 2013. Skriver för flera arabiska och utländska tidningar och hemsidor.

Översättning: Sami Teukmadji, Avison Communication AB

Textredigering: Somar Al Naher