Katastrofsiffror lyste från TV-skärmarna – den redan från början dämpade stämningen sjönk ytterligare. Över 300 partiarbetare på valvakan stirrade på varandra, skakade på huvudet och tröstade sig med att det ännu var tidigt på kvällen. 


Men de stolta Moderaterna gick mot rekordförlust, närmare 400 000 väljare hade övergett partiet och känslan av katastrof var påtaglig. Plötsligt blev det knäpptyst i den överfulla lokalen, på TV-skärmarna intervjuades en ung kvinna som vågade sätta ord på det ofrånkomliga:
”Partiledningen måste avgå, liksom riksdagspresidiet. Om inte partiledaren agerar måste även han avgå”.  

Den unga kvinnan var Tove Lifvendal, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, som på valnatten 2002 startade processen för att förnya partiets ledning. Jag fanns själv på plats och gjorde intervjun med Lifvendal – jag kommer ihåg hennes modiga svar och jag minns hennes civilkurage.
Idag tyder mycket på att Kristdemokraterna befinner sig i samma position som Moderaterna gjorde den omtalade valnatten. Väljarflykten och ledarskapskrisen är ett faktum och ska den negativa utvecklingen kunna brytas krävs förändring. 

I den moderata omstöpningen tvingades ledande personer som Bo Lundgren, Per Unckel och Gunnar Hökmark att lämna sina uppdrag. Samtliga var tunga politiker, men i den icke alltid av rättvisa präglade politiska verkligheten var deras tid som ledande partiföreträdare över. De hade gjort sitt och gjort det skickligt – men för att förändra bilden av Moderaterna var det nödvändigt att byta besättning.

Det utsatta läget för KD kräver att partiet genomgår samma tuffa process. Partiledaren och hans kristdemokratiska ministerkolleger har inte dragit till sig nya väljare, den förda politiken har inte gett utdelning och internt råder iskyla mellan partiledarens stab och stora delar av riksdagsgruppen.

Politikens innehåll är alltid viktigast, samtidigt ska inte betydelsen av förtroendeskapande företrädare underskattas. Tills någon ur den yngre generationen kan ta över tycks alltfler kristdemokrater luta åt Mats Odell – han kan stuva om, överbrygga motsättningar och stärka partiets idémässiga förankring. 

Med andra ord ta sig an det som Göran Hägglund och de kristdemokratiska statsråden valt att inte ägna sig åt.        
    
+ Dmitrij Makarav och ryska demokratirörelsen
 
Despoten Vladimir Putin