Jag är en förlorare. En som tappar saker. En av de där människorna som aldrig vet var mobilen, nycklarna eller plånboken är. Det tar så mycket tid och det skapar så mycket irritation. Mina många polisanmälningar målar bilden av en djupt hopplös människa: ”Gunér vet inte var, hur eller när hon förlorat X.” 

Det går i släkten, min pappa är likadan. Min pappa påstår dock att han inte tappar saker – han lägger dem ifrån sig. Bara en äkta förlorare förstår den stora skillnaden mellan dessa förlustbeteenden. 

Det är dyrt att vara en sådan som vi. Jag får ofta köpa saker jag redan ägt. För inte så länge sedan köpte jag ett par nya jeans bara för att sedan glömma påse med kvitto och allt. Antagligen på bussen – men vem vet? Jag fick köpa ett par likadana veckan senare. Förlorares jeans är dubbelt så dyra som andras. 

Eftersom jag älskar att åka kollektivt och har den här slarviga stilen har jag varit på SL:s center för tillvaratagna effekter väldigt många gånger. Bland kvarglömda käppar, glasögon, skor, löständer, peruker, ridutrustningar, väskor och nallar trivs jag. Alla tillvaratagna effekter är konkreta bevis på att vi är så många som har svårt med ordningen. 

Man skulle kunna tro att det blir enklare att leva med förluster om man är så van vid att tappa saker som jag är vid det här laget. Men själva förlustinsiktsögonblicket är svårt även för oss erfarna tappare. Känslan av att vara kall och varm på en gång, paniken, rotningshetsen, de fåfänga försöken att få det saknade föremålet att åter materialisera sig i väskan bara man koncentrerar sig tillräckligt mycket. Förgäves.

Vi förlorare beter oss ganska likt missbrukare. Vi ljuger om vad som hänt och gömmer kvitton för saker vi fått köpa på nytt. Vi skäms och plågas och ingen tycker mer än vi att vi verkligen borde kunna ”skärpa oss och bara hålla ordning på grejerna. Ha ett ställe där vi alltid lägger nycklar och plånbok”. Det är inte så att vi inte har hört talas om den smarta grejen, vi bara misslyckas med att få det i system. Vi är losers och vi vet det. 

Men det finns en sak som ni som inte tappar så mycket kanske inte vet. Nämligen att vi förlorare antagligen upplever världen som en ännu vänligare plats än ni andra. Den som tappat så många saker som vi gjort och sedan fått tillbaka nästan lika många, den får lätt att tro på det goda hos människan. Det har också fått mig att tro på en särskild karma för hitteri. Jag gör allt för att spåra ägaren när jag hittar något på stan.

Det blir oändligt mycket lättare att hjälpa till om det finns ett telefonnummer, så om du är som jag – märk alla dina tillhörigheter så fort du köpt dem.  Sedan, när jag ringer med den glada nyheten att jag hittat det du förlorat gäller det bara att du kan svara. För du vet väl var din mobil är?

+ Äppelfest. Äppelpajer, ugnsbakade äpplen, mandelmassefyllda äpplen, äppelmos, varm äppelmust, äppelkinder, äppelbakar. 

Sko sig själv. Att vara så ointresserad av skor att man inte har några och därför måste tänka jättemycket på just skor när hösten och vintern kommer.